Aftonbladet – 8 oktober 1870, sida 2

MR IURITUN UV 0å Underrättelsen om Strasbourgs fall kom den 29 September till Paris, och redan samma dag på middagen gaf regeringen genom ett anslag befolkningen del af den sorgliga tilldragelsen. Intrycket deraf, säger ett från Rouen Neue Freie Presse tillhandakommet telegram, var obeskrifligt. Öfverallt herrskade den djupaste rörelse. Provisoriska regeringens medlemmar samlades kl. 5 på ef-l termiddagen till ett sammanträde, som va-j rade till kl. 10 på aftonen. Jules Favre l skall der ha uttalat sig för fredsunderhandlingarnas återupptagande. Om det beslut, hvartill mankommit, har telegrafkorrespondenten dock iogenting att förmäla. Deremot säger sig tidningen sjelf, efter direkta underrättelser från Paris och Tours, veta, att inom regeringen meningsskiljaktighet skall råda i afseende på lämpligheten att öppna nya underhandlingar om ett vapenstillestånd. Trochu, Keratry och Rochefort skola vara för motstånd till det yttersta, medan isynnerhet Favre och Arago anse, att man bör söka få underhandlingarne åter upptagna. Man synes ha öfverenskommit att åt konstituerande församlingen öfverlemnpa att bestämma härom. Vi ha nu erhållit några närmare detaljer om de af telegrafen berättade händelserna i Lyon, som slutade med det socialdemokratiska välfärdsutskottets störtande. En korrespondent till LIndependance, som dock ännu endast känner den första dagens händelser, skrifver härom den 28 September: Jag skref i dag på morgonen till er, att allt här stod väl till och att ett vapenstillestånd syntes hafva kommit till stånd mellan partierna i Lyon på grund af Preussens hotelser samt att ordnandet af de inre förhållandena sannolikt skulle blifva uppskjutet till efter fiendens fördritvande. Nationallånet hade god framgång, och till och med de klokaste och försigtigaste lyonesare motsågo en bättre framtid. Jag vet, att flere familjefäder tillskrifvit sina till Schweitz flyktade familjer att de nu kunde återvända, och att åtskilliga redan kommit tillbaka. Ni ser således, att det goda intryck jag fått af situationen var ganska allmänt. Tyvärr skulle dessa förhoppningar snart blifva gäckade genom de beklagligaste och mest oväntade tilldragelser. Kl. 1 tågade en procession af obsväpnade arbetare med 8 å 10 röda fanor till stadshuset. Det var män som arbetade på fästningsverken och som fordrade en förhöjd dagspenning af 4 francs om dagen i stället för 3 francs. Ehura denna demonstration företogs af ett stort antal individer, fäste jag icke synnerlig vigt dervid och den gjorde icke heller något större intryck i de rika köpmansqvarteren genom hvilka tåget gick. Man sade att detta var en sak som nog skulle utjemna sig. Arbetarne fanno municipalrådet samladt och framställde för detsamma sina fordringar. Henon, stadens maire och en moderat republikan (på sin tid en af de fem i lagstiftande kåren) anmärkte, att staden redan gjort stora uppoffringar, att dess tillgångar icke tilläte den att gå längre, men att nya arbeten sedermera skulle komma att företagas och att man då, när den allmänna situationen förbättrats, utan tvifvel kunde höja arbetslönen. Arbetarne syntes afväpnade genom dessa löften, hvilka gåfvos af en man, för hvilken den arbetande befolkningen hyste förtroende; men nu funno rörelsens ledare att det var på tiden att intervenera, ty detta uppträde var uppenbart förberedt af dem efter öfverlenskommelse med YFInternationale, och som vanligt hade arbetarne gått blindvis utan att veta hvarthän. Ledarne tillhöra de olika socialistiska komiteer, som bildat sig under de sista dagarne för att leda partiet. De hafva åtskilliga namn: välfärdskomiten, försvarskomiten, reduttens komit6, den södra federationens komite, Luizernes komite 0. s. v., men de hatva alla samma tanke, nemligen att genomföra sin id oberoende af den allmänna folkomröstningen och i trots af densamma. Initiativet till den nuvarande rörelsen synes ha utgått från medlemmarne af reduttens klabb. Det var de som för några dagar sedan framkommo med de mest excentriska brottsliga förslag och som betäckte gathörnen i Lyon med plakater,hvilka dock straxt blefvo borttagna af hederligt folk. En medlem af denna klubb — efter hvad det berättas Leutillon, en af de sista sakfällda under kejsardömet — tog till ordet för arbetarne mot Henon, sägande, att det här icke endast gällde en fråga om löneförhöjning utan en politisk fråga; folket var missnöjdt; man häfdade dess intressen på ett alltför lamt sätt; reaktionen började resa hufvudet 0. 8. V., kort sagdt alla de gamla välbekanta fraserna. Då några af municipalrådet energiskt försvarade sig, gafs signal, hvarefter manskapet af den revolutionära bataljonen från Luizerne, som för få dagar sedan blifvit upplöst, visade sig beväpnadt. I förening med detta bemäktigade sig arbetarne stadshuset och förjagade municipalrådet. Hönon och divisionsgeneralen blefvo arresterade, och man beslöt med acklamation, att den offentliga myndigheten för framtiden skulle tillkomma välfärdskomiten, hvilken är sammansatt af ledarne för de olika socialistiska sekterna. Dessutom blef general Closeret utnämnd till kommenderande general för nationalförsvaret i Lyon. Emellertid hade underrättelsen om dessa tilldragelser utbredt sig i staden. Larmtrumman slogs i alla de centrala qvarteren, och nationalgardet grep till vapen med bestämdhet och fasthet. I det ögonblick jag skrifver detta marschera Börsqvarterets och Bellecourtqvarterets kompanier redan mot stadshuset. Jag kan höra trummorna från UUDULel