Aftonbladet – 7 oktober 1870, sida 2

rågan vore på båda sidor ungefär jemnt väande eller kunde hos klart tänkande ch fördomsfria menniskor bli föremål för vifvel. Men detta är i närvarande fall ej ändelsen. Det har visserligen blifvit påtådt, ej blott i den ofvan citerade Hambursertidningen, utan ock i ett svenskt blad, tt den svenska och den danska pressen tode så godt som ensam i sina skarpa ommen om den preussiska politiken och krigöringen. Men detta är, med förlof, ej sannt. Från alla delar af Europa hafva talrika öster höjt sig med skarpa protester mot det oreussiska systemet, från Holland, Italien, Schweiz, Ungern, Böhmen, Polen, Ryssland. England har visserligen gammal rancune till Frankrike och en kortsynt egoism länge förblindat större delen af pressen, men äfven der hafva ögonen börjat öppna sig för sanningen, och i sjelfva Österrike Kar, under alla sympatier för de tyska vapnens framgång, den Bismarckska politiken varit föremål för ett nästan enhälligt ogillande. En så allmän opinion har kunnat utbilda sig i Europa oaktadt de för Frankrike ofördelaktiga omständigheter, under hvilka kriget började, oaktadt Frankrike var skenbarligen den anfallande, och oaktadt den rätta krigsorsaken ännu i denna stund ej är allmänt insedd och erkänd. Denna krigsorsak var klart och bevisande framlagd i franska regeringens cirkulär efter krigsförklaringen, men så kom statshvälfniogen i Paris, och det blef så en partisak att skjuta skulden på kejsar Napoleon, liksom denne å sin sida fann lämpligt att skjuta skulden på franska folkets opinion; härigenom blef uppmärksamheten vänd från det Bismarckska intrigspel, som framkallade kriget, och Preussens advokater hafva kunnat triumferande utropa: Hvad göres oss mer vitnesbörd behof? -Frånsmännen sjelfva hafva ju erkänt, att skulden ligger på fransk sida!, Så tillvida hafva Jules Favre och hans vänner rätt, att kriget möjligen denna gång kunnat undvikas; men att Preussens sträfvan efter supremati, dess utmanande hållning och dess oförrätter mot andra folk i längden ej kunde tålas af Frankrike, borde vara klart för en hvar, som vill se. Frankrike har begynt kriget i otid, det är sannt: men detta är ej ett brott, utan ett politiskt misstag, hvarför det sjelf får värst sota, och som ej kan förringa det stora, ädla och riktiga; som låg till grund för Frankrikes uppträdande. .Allraminst höfves det de små, rättslösa folken, hvilka i första rummet äro hotade åf Pfeussens öfvermakt och i första rammet skulle draga nytta af Fraokrikes seger, att uppträda som Frankrikes anklagare. Det är alltså klart att Sveriges press och allmänna neningi denna fråga hvärken kunnat eller bort intaga en. neutral hållning. Att antipatierna och sympatierna någon gång gifvit sig ett alit för skarpt uttryck och i enskilda fall: föranledt partiskhet i uppgifter, kan välbeklagas, men-betyder i sjeltva verket föga;-hufvadsaken. är, att vår nationella opinion gått i den rätta riktningen, och det är just.deona. nära nog enhälligt uttalade opinion, det är denna och ej enskilda häftigare utfall, som framkallat ett sådant raseri hos tyskarne. Det ovänliga förhållande, som för närvarande råder emellan Sverige och Tyskland eller rättare sagdt Preussen, är således en naturlig följd af det senares och fär ingalunda tillskrifvas fosterlaöd i dess helbet eller eget beteende vare sig vårt någon politisk riktniog inom detsamma, t. ex. den skandinaviska. Det är väl bekant, att den svenska pressen utan afseende på skandinaviska eller antiskandinaviska sympatier med en sällspord enighet uppträdt emot Borussianismen; och dessutom, Kvad-är det för en fråga, som bragt skandinäveroa i harnesk emot Tysk land? Naturligtvis den Slesvigska — men i denna fråga hafva alla våra tidningar utan åtskilnad varit ense i att fördöma Preussens uppförande. Från hvilken syopunkt nån ber traktar såken, återfaller skulden.-på PreusMen Tyskland är vår naturlige bandsförvandt,. Ja väl. Tyskland bords såsom närbeslägtadt och närbeläget hafva kunnat blifva vår naturlige bundsförvandt; men så länge Tyskland regeras af Borussianismen, systemet af despotism i det inre, öfvermod och öfvervåld mot ändra nationer, så länge är det en förolämpning inot Sverige att tala om Tyskland såsom dess naturlige. bundsförvandt: Manvhar talat om-de många förenvingsbard,; som SVerige håft och har med Tyskland; och som man borde våra nog klok att icke upplösa. Hur det :för närvarande förbåller sig med dessa föreningsband ha. vi redan sett; vi skola nu uppfriskå minnet at de band, som fordom funnits. Nog.char Sverige uppfyllt allaen god frändes och -grannes pligter mot Tyskland: Vi eribra om de minnesvärda tilldragelserna 1630 och 1813, då Sverige väsentligen bidrog att rädda Tysk land ur träldorien; ektru den tyska högfärdn på allt sätt underskattar betydelsen: af vårt bistånd. -Men hvad -hafva -då vi till gengäld emottagit från Tyskland? Att:reformationen kommit till oss från Tyskland, må tacksamt erkännas. Men så hafva vi. också i 200 år af Hansestäderna varit hålime i ekonomisk träldom samt under unionstiden vac rit förtryckta af tyska konungar och tyska fogdar, våra sämsta konungar hafva varit tyskar, och detta Preussen, som nyligen så skamlöst behandlat vårt broderland Danmark, sällade sig till Carl XI:s många fiender blott för att plundra oss samt stämplade på Sveriges undergång, då Gustaf III räd. dade fosterlandet. Det är således med blan dade Känslor, vi se tillbaka på de föreningsband, som vi i forna tider haft: med Tysk land. -Och i hvarje fall, dessa band må hå varit hvilka som helst och hur -starka som helst — säkert är, att det icke är vi, som slitit dem.,