Aftonbladet – 6 oktober 1870, sida 2

Emellertid gick tiden och i hvarje ögonblick nalkades fienden. Ett rof för en tärande oro hade jag lofvat mig sjelf, att ej låta belägringen af Paris börja utan att göra ett sista försök, skulle jag än blifva ensam derom. Meningen dermed behöfver ej ådagaläggas. Preussen bibehöll sin tystnad och ingen ville tillfråga det. Denna situation var outhärdlig, den tillät vår fiende att på os3 kasta hela tyngden af ansvaret för krigets fortsättande, den tvang oss till tystnad angående bans afsigter. Manu måste komma derur. Oaktadt min motvilja derför, beslöt jag att begagna mig af de bona officia som blifvit mig erbjudna, och den 10 September anlände till hr von Bismarck ett telegram med förfrågan, om han ville ingå på ett zamtal om vilkoren för underhandlingarne. Det första svaret blef ett nekande ati emottaga mig på grund af ogiltigheten af vår regering. Emellertid höll förbundskanslern ej så noga derpå utan lät fråga mig, hvilka garantier vi kunde erbjuda för upprätthållandet af ett fördrag. Då denna senare betänklighet blifvit undanröjd af mig, måste man gå något längre. Man föreslog mig att afsända en kurir, hvilket jag antog. På samma gång telegraferades direkt till grefve Bismarck, och den makts premierminister, hvilken tjenade oss som mellanhand, yttrade till vårt utomordentliga sändebud, att Frankrike ensamt kunde handla; han tillade att det vore önskligt om jag icke ryggade tilibaka för att söka verka direkt vid sjelfva högqvarteret. Vårt sändebud, som kände mitt hjerta i botten, svarade att jag var beredd till alla offer för att göra min skylI dighet, att det funnes få piigter, som voro så pinsamma att uppfylla, som att passera genom fiendens linier för att uppsöka vår besegrare, men att han förmodade det jag skulle underkasta mig det. Tvenne dagar derefter återkom kuriren. J Efter tusen hinder hade han lyckats råka förI bundsklansleren, hvilken yttrat. att han gerna skulle vilja tala med mig. )Jag skulle ha önskat ett direkt svar på vår .I mellanhands telegram, men det lät vänta på sig. Under tiden skred inspärrandet af Paris framåt. I Det gick ej an att tveka längre och jag beslöt I mig för att resa. Men för att detta företag skulle kunna utföras, Ivar det nödvändigt att det skulle vara obekant. Jag förordade att det skulle hållas hemligt, och jag har blifvit smärtsamt öfverraskad af att, då Ijag i går återvände, finna det denna hemlighet icke biifvit bevarad. En brottslig indiskretion har Jegt rum. En tidning VElecteur tibre, som redan I blifvit förnekad såsom organ för regeringen, har begagnat sig af hemligheten, Jag hoppas att snart .I kunna bestraffa denna dubbla förbrytelse. ). Jag hade drifvit mina skrupler så långt, att Ijag hade iakttagit tystlåtenhet till och med mot ter, mina kära kolleger. Jag har icke beslutit I mig derför utan att erfara ett lifligt obehag, men -ljag kände er patriotism och er tillgifvenhet, och jag var säker om att erhålla er förlåtelse. Jag -Itrodde mig lyda.en befallande nödvändighet. En I gäng förut hade jag samtalat med er om att jag I kände mitt samvete oroligt och att det icke skulle blifva lugnt förrän jag gjort allt, som menskligt taladt var möjligt, för att afbryta detta afskyvärda krig. Erinrande mig det samtal som framkallades af detta ämne, fruktade jag för invändningar, och jag hade fattat mitt beslut. För öfrigt ville jag, då jag trädde fram för grefve Bismarck, vara fri från hvarje förbindelse, för att ha lrät:ighet att icke ingå någon sådan. Jag gör . denna uppriktiga bekännelse för er, jag gör den för landet, för att afvända från er en ansvarighet, som jag sjelf påtager mig. Om min åtgärd är ett fel, bör jag ensam bära ansvaret för densamma. Jag hade likväl underrättat krigsministeri om saken, och han hade lemnat tiil min tjenst en officer som skulle föra mig till förposterna. — Vi voro okunniga om hufvudqvarterets belägenhet. I Man förmodade det Fara i Grosbois, och vi be gåfvo oss i väg mot fienden genom Charentonporten. Jag förbigår alla denna resas sorgliga detaljer, I som väl ega ett stort intresse, men här icke skulle vara på sin plats. Jag fördes till VilleneuveSaint-Georges, hvarest befann sig generalbefälbafvaren för 6:te armekåren; der fick jag sent på eftermiddagen höra att generalqvarteret var i Meaux. Generalen, hvars bemötande jag icke kan annat län berömma, föreslog mig att ditskicka en officer, som skulle medföra följande bref, hvilket jag på förhand skrifvit till grefve Bismarck: Herr grefve. Jag har alltid trott, att innan fiendtligheterna på allvar börjades, vore det omöjligt, att icke någon hederlig öfverenskommelse skulle försökas. Den person som haft äran besöka ers excellens för tvenne dagar sedan, har sagt mig att han från edra läppar mottagit uttrycket af en liknande önskan. Jag har kommit till förposterna för att ställa mig till ers excellens förfogande. Jag väntar att ni skall godhetsfullt låta mig veta, huru och hvarest jag skall få äran att under några ögonblick öfverlägga med er. Jag har äran att med största aktning vara Ers Excellens ödmjuke tjenare, Jales Favren Vi voro på ett afstånd af 48 kilometrer från hvarandra. Dagen derpå klockan sex på morgonen erhöll jag ett svar som jag här återger: Jag har nyss emottagit det bref, som ers excellens haft den artigheten att tillskrifva mig, och det skulle vara mig särdeles angenämt, om ers excellens skulle vilja göra mig den äran att besöka mig i morgon här i Meaux. Öfverbringaren häraf, furst Biron, skall vaka fleröfver att ers excellens ledsagas genom våra inier. Jag har äran teckna med den största aktning erg excellens ödmjuke tjenare v. Bismarck. Klockan nio var eskorten fördig och jag begaf mig af med den. Ankommen till grannskapet af Meaux framemot klockan tre på eftermiddagen blef jag hejdad af en adjutant, som underrättade mig att grefven hade lemnat Meaux tillsammans med konungen för att tillbringa natten i Ferricres. Vi hade farit om hvarandra, men om vi hvar på sitt håll vände om, borde vi mötas. Jag vände tillbaka och steg af på gården till ett landställe, alldeles utplundradt liksom nästan alla de hus jag sett på min väg. Efter en timmas förlopp ankom hr v. Bismarck äfven dit. Det var oss svårt att samtala på ett sådant ställe. Slottet Haute-Maison, tillhörigt grefve de Rillac, låg i vårt grantiskåp och vi begåfvo oss dit. Samtalet försiggick i ett rum, hvarest i oordning lågo strödda spillror af allehanda slag. Jag skulle vilja för er återgifva detta samtal helt och hållet, såsom jag dikterade det för en sekreterare dagen derpå. Hvarje detalj deraf har sin betydelse. Här kan jag emellertid endast analysera det. Jag uppgaf genast i början ändamålet med detta mitt steg. Då jag genom mitt cirkulär gifvit tillkänna franska regeringens afsigter, ville jag å min sida veta den preussiska premierministerns. Det tycktes mig otillbörligt, att tvenne nationer, utan en föregående förklaring, fortsatte ett förfärligt krig, som trots alla fördelar förorsakade segraren svåra lidanden. Uppkommet ur en enda persons makt hade detta krig ingen rätt att fortfara, då Frankrike åter blifvit herre öfver sig sjelft: jag försäkrade mig kunna garantera såväl dess kärlek för freden som äfven dess orubbliga beslut att ej antaga några vilkor, som skulle af denna fred göra endast en kort och osäker vapenhvila. Hr v. Bismarck svarade mig, att om han hyst den öfvertygelsen, att en sådan fred vore möjlig, skulle han genast undertecknat den. Han erkände att oppositionen alltjemt fördömt kriget. Men den makt som för närvarande representerar denna opposition är mer än prekär. Om efter några dagars förlopp Paris icke är taget, skall den stör-n tas af pöbeln... t Tan afhvöt hannam för att Ane frukt a SÅN dr RO LÄNKA a rr —