Aftonbladet – 6 oktober 1870, sida 2

Ivad beträffade vår makt vore vi färdiga att nedigga den inför den redan inkallade konstitueranle församlingen. Denna församling, svarade grefven, skall afva planer, hvilka vi ej kunna känna på förand. Men om den lyder franska folkets känsla kall den vilja kriget. Ni skall ej lättare glömma apitulationen vid Sedan än Waterloo eller Salowa, som ej rörde er.. Sedan utbredde han sig ridlyftigt om den franska nationens långe hysta fsigt att anfalla Tyskland och frånröfva det en lel af dess territorium. Från Ludvig XIV ända ill Napolton III, hade dess afsigter, varit desamna, och då kriget förklarades hade lagstiftande skrgn med acklamation emottagit ministerns yttrande. Jag gjorde honom uppmärksam på, att lagstifs ande kårens majoritet hade några veckor förut ifligt förklarat sig för freden; att denna majoritet, utvald af regenten, olyckligtvis ansett sig böra blindt vika för honom, men att nationen, rådfrågadtvenne gånger, vid valen 1869 och vid plebiscitet, energiskt anslutit sig till en fredens och frihetens olitik. Samtalet utspann sig öfver detta ämne, ty grefven bibehöll sin åsigt och jag försvarade min; och då jag ifrigt begärde att få del af hans vilkor, svarade han mig rent ut, att hans lands säkerhet fordrade, att han behöll det territorium, som kunde betrygga den. Han upprepade flera gånger: Strasbourg är nyckeln till huset, jag måste ha den... Jag uppmanade honom att förklara sig ännu tydligare. Det är onödigt, invände han, ty vi kunna ej komma öfverens, det blir en sak, att sedermera reglera. Jag bad honom göra det genast, och svarade mig då, att departementena Bas-Rhin, Haut-Rhin och en del af departementet Moselle med Metz, Chateau-Salins och Soissons vore honom oundgängligen nödvändiga och att han ej kunde afstå derifrån. Jag gjorde honom uppmärksam på att den befolknings samtycke, öfver hvilken han på detta sätt disponerade, vore mer än tvifvelaktigt, och att den allmänna europeiska rätten skulle göra detsamma för honom nödvändigt. Jag vet mycket väl, svarade han mig, catt de ej vilja veta af oss; de skola skaffa oss ett godtstycke arbete, men vi kunna ej underlåta att taga dem. Jag är säker på att vi inom kort skola få ett nytt krig med er och vi vilja då ega alla möjliga fördelar. Jag reserverade mig naturligtvis min pligt likmätigt mot en sådan lösning. Jag sade, att man tycktes glömma tvenna vigtiga elementer vid detta afgörande: först och främst Europa, som väl kunde finna dessa anspråk öfverdrifna och lägga hinder i vägen derför; sedermera de nya rättsbegreppen, civilisationens framsteg, som vore helt och hållet fiendtliga mot dylika fordringar. Jag tillade att, hvad oss beträffade, skulle vi aldrig antaga dem. Vi kunde upphöra att existera som nation, men aldrig vanhedra oss, dessutom vore endast nationen kompetent att uttala sig öfver en territorialafträdelse. Vi tvifla ej på nationens villighet, men vi vilja rådfråga den. Det är sålunda gent emot den som Preussen står. Och för att tala rent ut, är det klart att Preussen, hänfördt af segerruset, vill krossa Frankrike. Grefven protesterade, ständigt förskansande sig bakom den oeftergifliga nödvändigheten af en nationalgaranti. Jag fortsatte: Om detta ej å er sida är ett missbruk af styrkan, som döljer hemliga plener, så låt oss inkalla församlingen; vi skola åt den öfverlemna vår makt; den skall utnämna en definitif regering, som skall taga edra vilkor i öfvervägande. tFör utförandet af denna plan,, svarade mig grefven, fordrag det en vapenhvila, och jag vill ej för något pris en sådan. Samtalet tog en allt mera pinsam vändning. Aftonen inbröt. Jag anhöll hos hr v. Bismarck om ett nytt sammanträde på Ferritres, der han skulle tillbringa natten, och vi afreste hvar åt sitt håll. I afsigt att ända till det yttersta fullfölja min mission, ville jag återkomma till åtskilliga frågor, som vi vidrört, och afsluta dem. Också lät jag, då jag åter träffade grefven omkring klockan half tio på aftonen, honom förstå, att som de upplysningar jag kommit för att af honom begärs, vore: ämnade att meddelas min regering och allmänheten, skulle jag, då vi slutat, resumera vårt samtal,. för att ej offentliggöra mera deraf, än som vore: oss emellan afgjordt. Gör er icke den mödannw, svarade han, jag lemnar det helt och hållet ät er; jag ser intet opassande i dess offentliggörande, Vi ätertogo derefter samtalet, som varade ända till midnatt. Jag vidhöll särskildt nödvändigheten af att sammankalla en församling. Grefven tycktes småningom låta öfvertyga sig och återkom: till vapenhvilan. Jag begärde fjorton dagar. Vi afhandlade vilkoren. Han förklarade sig endast högst ofullständigt och förbehöll sig att rådfråga konungen. Följaktligen åtskildes vi till följande dagen klockan eifva. ag har endast ett ord att tillägga, ty då jag: återger denna smärtsamma berättelse, erfar mitt: bjerta på nytt dessa skakningar som plågade det: under dessa tre dagar af mördande oro, och jag: längtar att få sluta. Jag infann mig på slottet: Ferricregs klockan elfva. Grefven utkom från konungens rum klockan tre qvart på tolf och jag fick: af honom höra de vilkor han fastställt för vapen-: hbvilan. De voro skriftligen affattade på tyska språket och jag erhöll en muntlig öfversättning: eraf. Han fordrade af mig såsom pant Strasbourg; Toul och Phalsbourg, och då jag på hans fråga: aftonen förut sagt, att lagstiftande församlingen: skuile sammanträda i Paris ville han i detta fall: ha ett fäste som dominerade staden, det på Mont: Valerien t. ex. Jag afbröt honom med orden: Det är mycket! enklare att af oss begära Paris. Hur vill ni att; en fransk nationalförsamling skulle kunna rådpläga under edra kanonsr? Jag har haft äran säga er, att jag skall troget återgifva innehället af vårt samtal för regeringen: jag vet verkligen icke om jag skail våga säga henne att ni gjort mig get dylikt förslag. Låtom oss söka en annan kombination, svarade han mig. Jag talade då om nationalförsams lingens sammanträdande i Tours utan att någon pant toges beträffande. Paris. Han föreslog mig att tala med konungen, och återkommande till ockupationen af Strasbourg tillade ban: Staden skall komma i våra händer, det är en sak som helt enkelt beror på en ingeniörsberäkning. Också fordrar jag att besättningen gifver sig såsom krigsfångar. Jag ryckte till af smärtsam öfverraskning och sprang upp, i det jag utropade: Ni glömmer att: ni talar till en fransman, herr grefse! Att uppoffra en heroisk garnison, som utgi,ort vår och Hela, verldens beundran, skulle vara en feghet, och jag lofvar er ej att omnämna, att ni framställt ett dy-likt vilkor. Grefven svarade, att han ej haft för afsigt att såra mig, att han rättade sig efter krigets lagar och att denna artikel dessutovi skulle kunna modifieras, ifall konungen dertill gåfve sitt bifall. Efter en fjerdedels timmas frånvaro återkom han. Konungen antog, förslaget i afseende på Tours, men höll fast vid att Strasbourgs garnison skulle göras till krig,sfångar. Mina krafter vorv uttömda och jag fruktade ett ögonblick att svimma. Jag vände mig om för att svälja mina tårar, som qväfde mig, och ursäktande mig för denna ofrivilliga svaghet, tog jag afsked med dessa enkla ord: Jag bedrog mig, herr greve, då jag begaf mig hit, men jag ångrar mig icke, ty jag har lidit tillräckligt för att ursäkta mig i mina egna ögom För öfrigt har jag blott lydt min pligtkänsla. Jag: skall för min regering berät;a allt hvad pi sagt: mig, och om hon anser det 1. impligt att återsända: mig till er, så skall jag ha öiran aterkomma, hurä: grymt ett dylikt uppdrag än är att utföra. Jag: är er tacksam för den välvilja ni bevisat mig, men. jag fruktar att intet annat återstår än att låta. ändelserna ha sin gång. Pariserbefolkningen är: modig och besluten till de yttersta uppoffringar; hennes hjeltemod kan ändra dessa händelsers lopp. Om ni har den äran att hagnmra höänna allt) an