Aftonbladet – 6 oktober 1870, sida 2

Mötet mellan Jules Favre och Bismarck. Jules Favres berättelse om detta möte meddelades af Journal officiel för den 25 Sept., men först den 26:e xom deni sin fullständiga lydelse regeringen i Tours tillhanda och kunde meddelas i dess officiella orgar på platsen, Moniteur universels Från Paris befordrades den med den ballongpost som d 25:te afgick derifrån under värd af en afregeringens kommissarier hr Lutz. Såsom det nu föreligger, är detta vigtiga historiska dokument af följande lydelse: Till hrr medlemmar af styrelsen för nalionalförsvaret! Mina kära embetsbröder! En fast sammanslutning af alla medborgare och särskildt af styrelsens ledamöter är mera än nå onsin för det allmännas väl en nödvändighet. var och en af våra handlingar bör ytterligare stärka den, Det värf, som jag nyss fullbordat, har ingifvit mig denna känsla; den skall hafva detta resultat. Jag har förut haft den äran att för er utveckla detaljerna deraf. Men detta är icke tillfyllest. Vi äro en offentlighetens styrelse. Om vid tidpunkten för handling hemlighet är en nödvändighet, så bör handlingen, en gäng fullbordad, omgifvas af desto klarare ljus. Vi betyda någonting endast genom den allmänna opinionen hos vära medborgare; det är nödvändigt, att den hvarje ögonblick dömer öfver oss, och för att kunna döma öfver oss, har den rätt att få veta allt. Jag ansåg det vara min pligt att begifva mig till de fiendtliga armåernas högqvarter; jag har gjort det. Jag har lemnat eder en redogörelse för den beskickning, som jag sjelf ålagt mig; jag går nu att för mitt land redogöra för de skäl, som bestämt mig, för det mål, jag satt mig före och för det, som jag tror mig hafva ernått. Det är öfverflödigt att i ert minne återkalla den politik, som vi beslutit adoptera och som det tillhörde vår utrikesminister att noggrannare formulera. Vi äro framförallt fredens och frihetens män. Ända till sista ögonblicket hafva vi motsatt oss kriget, som den kejserliga regeringen företog i uteslutande dynastiskt syftemål, och då nu denna regering har fallit, hafva vi mera energiskt än någonsin förklarat oss hylla fredspolitiken. Denna förklaring afgåfvo vi i ett ögonblick, då enom den brottsliga dårskapen hos en man och ans rådgifvare, vår ärorike Bazaine med sina tappra soldater var blokerad i Metz, då Strasbourg, Toul, Phalsbourg voro grusade af bomber och den segerstolte fienden befann sig i full marsch på hufvudstaden. Aldrig har någon belägenhet varit mera grym; den iogaf emellertid icke landet någon känsla af svaghet, och vi trodde oss vara en trogen tolk af dess känslor då vi öppet och bestämdt afgåfvo denva förklaring: Icke en tum af vår jord, icke en sten af våra fästningar! Om i detta ögonblick, då ett faktum af lika stor betydenhet som störtandet af krigets upphofsman höll på att fullborda sig, Preussen velat underhandla på basis af krigskostnadsersättning, hade freden kommit till stånd; den skulle emottagits som en oändlig välgerning, den skulle blifvit en säker pant på försoningen mellan två nationer; som endast en förhatlig politik på ett olyckligt sätt söndrat från hvarandra. Vi hoppades, att menskligheten och det välförstådda intresset skulle vinna denna seger, den skönaste af alla, ty den skulle hafva öppnat en ny sera, och de statsmän som dervid fästat sina namn skulle hafva haft till ledsagare filosofien, förnuftet, rättvisan och till belöning folkens välsignelser och välstånd. Det var under sådana föreställningar som jag företog mig det farliga värf I hafven uppdragit åt mig. Jag måste till en början göra mig reda för de europeiska kabinettens stämning och söka att försäkra mig om deras stöd. Den kejserliga regeringen har helt och hållet försummat detta eller också misslyckats deruti. Den har inlåtit! ig i kriget utan något förbund, utan någon allvarsam underhandling, allt omkring den var likviltigt eller fiendtligt, den skördade derutinnan rukterna af en politik, som genom sina hotelser ch sina anspråk varit sårande för alla angränande stater. Knappast bade vi gjort vårt inträde i Hötel-de