Aftonbladet – 5 oktober 1870, sida 2

STOCKHOLM den 5 Oktober. Det enda glädjande tidens tecken under lenna tid af förödelse och gräsligheter, är utt det dock finnas några organer i Tyskland, om våga föra ett i någon mån sjelfständigt pråk och erinra om våden att ga eröfringsostan lösa tyglar. Att sådant är förenadt ned stora vådor visar dr J acobys häktande och general Vogel v. Falckensteins stränga lekreter, men det blir så mycket mera helrande för dem, som oförskräckt hylla sanningen. Åt det stora biografiska arbete öfver grefve v. Bismarck, som blifvit utgifvet under hans egna auspitier och innehåller vidlyftiga bidrag ur hans intimaste korrespondens, känner man, hura den nordtyska förbundskansleren förstår att i kritiska perioder leda opinionen och begagna pressen för sina politiska syften. Man kan derföre taga för afgjordt, att han nu åter släppt hela kopplet löst, för att ge det utseende af, att opinionen med oemotståndlig makt kräfver afståendet af Elsass och Lothringen. Derigenom imponerar maa så väl på de neutrala makterna som på en eller annan af de sydtyska allierade, som möjligen kunde ha några skrupler. De ad:esser, som nu sättas i gång i Holstein och Slesvig och hvilka begära, att Preussen måtte förklara 5:te artikeln i Pragfreden för upphäfd, torde måhända äfven ha varit i säck innan de kommo i påse. Kanske har hr von Bismarck vid början af kriget verkligen gifvit Danmark några löften om uppfyllandet af nämnda artikel såsom lön för Danmarks neutralitet och isådant fall skulle en hop dylika adresser vara mycket lämpliga att hänvisa på, i fall preussiska regeringen efter krigets slut vore lika litet benägen att uppfylla de nya löftena som den förut ingångna högtidliga förpligtelsen. Vore dessa adresser helt och hållet stridande mot preussiska regeringens tendenser, så skulle general v. Falckenstein utan tvifvel genast förbjuda dem såsom oförenliga med krigstillståndet. Under dylika omständigheter är det glädjande att se, bura Kölnische Zeitung, trogen sin förra hållning i den nordslesvigska frågan, äfven nu förklarar att det i sjelfva verket borde betraktas såsom en majastätsförbrytelse att anmoda Preussens konuag att bryta sitt högtidligt gifna ord. Lika hedrande är det för den demokratiska tidningen Zakunft, att den trots upprepade konfiskationer fortfar att bekämpa annexionen, genom hvilken Tyskland endast skulle erhålla ett fiendtligt lydiand, såson Lombardiet-Venedig var under Österrike. I sitt nummer för den 2 dennoes visar bladet, att en våldsam annexion af Elsass och Lothringen skulle medföra svaghet för Tyskland och beröfva det alla moraliska garantier för dess egen integritet. Bosättandet af dessa länders fästniogar skulle icke befrämja deras politiska germanisering, utan sjelfva besättningstrupperna skulle bli bestuckna af den franska jemnlikhetsandan. Ingen dristar förneka, att Elsass och Lotbringens inbyggare med hela sitt hjerta hänga fast vid Frankrike och ändock vill man taga dem med våld. Till och med Napoleon III, — utropar det tyska bladet — lät ja Savoyens och Nizzas fransktalande inbyggare rösta derom, huruvida de ville höra till Frankrike I sägen, att det var bara ett sken! Nåväl om det är så lätt att åstadkomma ett sådant sken, hvarföre vågen I icke alls inlåta er på någon omröstning i Elsass och Lothringen ?