Aftonbladet – 4 oktober 1870, sida 2

En talrik deputation af arbetare, till större delen sekreterare och andre representanter för handtverksföreningar i London, infann sig, såsom telegrafen redan förmält, den 27 Sept. i den engelska premierministerns embetsbostad vid Downingstreet för att uppmana regeringen att erkänna den franska republiken och göra sitt inflytande gällande att förhindra, att delar at Fraukrikes område afträdas till det segerrika Tyskland. En resolution upplästes, hvari depuätationens åsigter uttalades och de internationella tvisternas slitande genom skiljedom förordades. Der bekante ledaren för arbetarne George Potter tog derefter till ordet och uttryckte de arbetande klassernas missbelåtenhet med regeriogen, derföre att republiken i Frankrike ännu icke biifvit formligen erkänd och för öfrigt icke heller nog gjorts för att förhindra kriget eller åtminstone få ett snart slut derpå. Till slut anmärkte han, att de arbetande klasserna icke i ringaste mån tänkte på, att man skulle intervenera med vapenmakt, men likväl voro af den åsigten, att regeringens inflytande i förening med de andra neutrala makterna skulle vara tillräckligt för att uppnå nämnda mål. Bland yttranden af några andre närvarande förtjenar blott nämnas, att en af dem förklarade sig tro, att massan af de tyska arbetarne vore för en hederlig fred och mot annexion af franskt omrade, men att hon var ur stånd att fritt uttala sina åsigter, då de, som redan yttrat sig i denna anda, blifvit på regeringens befallning arresterade. Derefter anmärkte eh herr Osborne, att den tron alltmer vinner insteg, att den engelska regeringens ljumhet är att skrifva på de dynastiska intressenas räkning. I sitt svar erkände premierministern att börja med fallkomligt de arbetande klassernas rättighet, isynnerhet på en tid, då parlamentet hade ferier, att göra sig underrättade om regeringens åsigter, och öfvergick derefter till de tre företrädesvis framhållna föremålen för ofvannämnda resolutioner. Hvad först beträffade internationella tvisters afgörande genom skiljedom, så var regeringen fullkomligt öfverens med arbetarne derom. Grundsatsen om ett dylikt afgörande antogs år 1856 af kongressen i Paris, och regeringen hade också före fiendtligheternas utbrott, ehura förgäfves, försökt göra den gällande. I afseende på den andra punkten, att åstadkomma fiendtligheternas inställande, vore det knappt möjligt, att arbetarnes önskningar vore varmare än kabinettets. Mig tyckes — anmärkte härvid Gladstone — att iogenting kan vara orättvisare än beskyllningarna för Jjumhet mot regeringen. Innan kriget började, försöktes allt möjligt för att förhindra det, och vid sessionens slut uttalades i trontalet det klara och bestämda löftet, att fredsbemödandena skulle med oaflåtlig vaksamhet fortsättas och att man skulle begagna hvarje tillfälle för detta ändamål. Men då man har detta mål för ögonen, så gäller det först att föra parterna tillsamnans. Så snart England i förening med de öfriga neutrala makterna får se ett gynnsamt tillrälle till bemedling, så skall man ickså, derpå tviflar jag icke, på båda sidorna känna och erkänna Englands inflytande. I nafven talat om arbetarnes känslor i vårt