Aftonbladet – 4 oktober 1870, sida 2

land, men jag tror, att dessa känslor delas af de öfriga klasserna. Men innan regeringen kan med framgång lägga sig i saken, måste man först förvissa sig om de båda krigtörandes tänkesätt, och man måste ha fullkomligt klart för sig, hvilka slags fredsförslag, som skola understödas och förordas. När vd som erfordras i detta afseenda blifvit bestämdt och tillfälle derefter erbjuder sig, så tviflar jag icke, att Englands bemödanden skola bemötas med aktning och icke förfela sitt rättmätiga inflytande på de stridande. I hafven vidare talat om tänkesätten hos en betydlig del af de tyska arbetarne, om Tysklands demokratiska tänkesätt i allmänhet. I sägen mig, att det nämnda partiet är för freden och mot afträdande af områden. Om detta parti är så mäktigt i Tyskland, som I sägen, så måste det ofelbart kunna förskaffa sig gehör, trots till och med regeringens möjliga försök att förqväfva den allmänna meningen. Jag hör med ledsnad, att man i Tyskland verkligen gjort försök att förqväfva denna åsigt men af allt, som kommit till mina öron, måste jag draga den slutsatsen, att det af er omnämnda partiet hvarken är talrikt eller starkt. Det enda jag under sådana omständigheter kan säga är, att regeringen är blott alltför beredvillig att begagna hvarje möjligt tillfälle att få fiendtligheterna inställda. Nu, mina herrar, till tredje punkten. Den franska regeringens svåra ställning visar sig redan at berättelseroa om det nyligen hållna samtalet mellan hr Favre och grefve Bismarca, Jag antager fullkomligt den af er såsom rättesnöre för regeriagen framställda rundsatsen och är beredd att i sinom tid andla enligt densamma. Jag afvisar med barm tanken att dynastiska inflytelser skulle gjort sig gällande hos regeringen i denna sak. Regeringen är beredd att erkänna hvilken af det franska folket vald regering som helst, antingen hon nu har republikansk form eller icke; men man kan icke vänta, att hon skall gå det franska folket i förväg. Skulle man officielt erkänna den i Frankrike varande regeringen, så vore detta att göra något, som Frankrike sjelf ännu icke gjort. Den franska regeringen gör ej anspråk på mer än namnet af en provisorisk regering, som är underkastad folkets stadfästelse genom en konstituerarde församling. I skolen säkerligen icke vänta, att den engelska regeringen skall gå raskare till väga i detta afseende än det franska folket, i synnerhet som den diplomatiska förbindelsen faktiskt fortfar och alla göromål skötas alldeles lika väl, som om republiken vore erkänd. Man har talat om en förment stark motsats mellan kejsarrikets hastiga erkännande genom lord Palmerston år 1852 och senfärdigheten i detta fall, men hurudana äro förhållandena? Lord Palmerston erkände först kejsardömet, sedan det genom det franska folkets omröstning blifvit stadfäst, och regeringen är likaledes beredd att erkänna hvarje af folkets röst stadfäst regering.