Aftonbladet – 4 oktober 1870, sida 2

loförrätter. Flera polisagenter hade flytt, och ; några prelater höllo sig gömda. Det måste ha stått illa till, ty eljest lär väl påfven icke gerna ha begärt generalens beskydd. Härmed skall ba tilgått sålunda: Först var det det preussiska sändebudet von Arnim som skyndade till general Angelino och meddelade honom, att påfven varit mycket ängslig för folket, som i Vaticanens närmaste grannskap hatade med en revolution, och att han derför önskade, att man skulle skicka honom trupper. General Cadorna, hvilken man underrättade bärom, ansäg sig ej genast böra uppfylla denna önskan, då general Kanzler vid kapitulationen hade förklarat, att påfvens personliga säkerhet var tillräckligt skyddad af guardia palatina och schweizergardet. Men när general Kanzler några timmar derefter officielt upprepade samma begäran, skickade general .Cadorna en del af sina trupper till den leoninska stadsdelen. Samma afton tilldrog sig, att några påfliga dragoner sköto på folket; general Cadorna skickade då dit truppförstärkningar. De italienska trupperna måste bevisa påfven de största hedersbetygelser; en enkom utfärdad order ålägger dem att göra alldeles samma honnör för honom, som reglementet föreskrifver för konungen och den kongl. familjen. Atven kardinalerna måste reglementariska hedersbetygelser visas. I ett tal, som general Kanzler höll till den af honom tillsatta provisoriska juntan försäkrade han, att kyrkans öfverhofvud skulle vara föremål för italienarnes djupaste vördnad och uppriktigaste aktning, och att de skulle utgöra den bästa garantien för utöfvandet af hans högsta andliga makt. Påfven å sin sida kallar i ett bref till general Kanzler de italienska truppernas intåg för ett stort helgerån, den oerhördaste orättvisas. Detta bref, som skrefs den 19 September, är af följande innehåll: Hr general! I det ögonblick, då ett stort helgerån och den största orättvisa skall begås och då en katolsk konungs armå utan utmaning, ja utan ens skenet till något slags motiv belägrande omgifver den katolska verldens hufvudstad, erfar jag ett behof att tacka er, hr general, och alla våra trupper för det hittills visade ädla uppförandet, för den mot den hel. stolen ådagalagda kärleken samt för viljan att helt och hållet hängifva sig åt denna hufvudstads försvar. Må dessa ord vara ett högtidligt dokument för att aflägga vitnesbörd om de i denna hel. stols tjenst stående truppernas disciplin, trofasthet och tapperhet. Beträffande försvarets långvarighet är jag pligtig att anbefalla, att det endast och allenast får utgöra en protest, som är egnad att konstatera våldet, men också endast detta; så snart bresch blifvit skjuten, skola nemligen underhandlingar inledas om stadens uppgifvande. ;.kett ögonblick, då hela Europa begråter de pg talrika offer, som falla till följd af ett krig mellan två stora nationer, skall det hvarken nu eiler någonsin kunna sägas, att Jesu Kristi ståthållare, om också orättvist anfallen, gifvit sitt samtycke till en stor blodsutgjutelse. Vår sak är Guds sak, och vi sätta hela vår tillit till honom. Af hela mitt hjerta välsignar jag er, hr general, och alla våra trupper. i A andra sidan åberopar sig general Cadorna äfven på sin saks rättvisa i följande proklamation till romarne: Romare! Den goda rätten och armåns tapperhet ha på några timmar fört mig till er, som fordraden er frihet tillbaka. Eder såväl som nationens framtid ligger i edra händer. Stärkt genom edra fria röster, skall Italien åtnjuta hedern att slutligen lösa det stora problem, som så länge varit ett ämne till bedröfvelse för det moderna samhället. Jag tackar er i armåns namn för det oss beredda vänskapliga mottagandet. Ordningen har hittills på ett beundransvärdt sätt upprätthållits, fortfaren att bevara henne, ty utan ordning finns ingen frihet. Romare! Morgonen den 20 Sept. 1870 betecknar en af de mionesvärdaste dagar i historien. Rom har ännu en gång och för alltid blifvit en stor nations stora hufvudstad. Anblicken af de ur de romerska fängelsehålorna nu frigifne politiska fängarne skildras säsom bjertslitande. Så vart. ex. Luigi OCastellare, som från fängelset i San Michele ankommit till Florens, så sjuk och förändrad, att hans vänner knappt känna igen honom, och hans gång har blifvit vacklande och ostadig. Patroni väntas äfven till Florens, och bland de mänga öfriga offren för den påfliga grymheten nämnas advokaten Pagliani, som suttit i fängelse i-22 år, och Aiani. De olycklige äro utblottade på allt, de ha hvarken linne eller bröd. — : Det berättas, att Garibaldi kommer att utstrykas från listan på generalerna i armen under förevändning, att han derefter icke skall kompromettera staten, i fall han kommer att strida för den franska republiken. En talrik deputation af arbetare, till större