Den engelska ministeren har, berättar 0ss tt telegram, i ett förliden lördag hållet miisterråd beslutit att vidhålla sin afvaktande eutraltetspolitik, det vill med andra ord äga: ingentiog göra. Huru föga värdig denna roll är England, visar den gamle statsmanen sir Henry Bulwer Lytton i en ny skrifvelse till. Times, der han till sluts yttrar: Det, är nu ej tid att ingå i detaljer, ej heller vill jag nu tilltro mig att i afseende på dem föreskrifva de skicklige män, åt hvilkas omdöme vi i viss grad ha anförtrott att leda England i denna kris, något särskildt förfaringssätt. Om de med sitt förfärliga ansvar tro, att fred kan erhållas utan vår mellankomst, om de tro att den kan erhållas genom vår inblandning, utöfvad på det mest milda, osynliga sätt. om de tro, att det nuvarande ögonblicket icke är det lämpligaste att tala och genom det dunkel, som skymmer allmänhetens utsigt, se det ögonblick, då vår röst kan med större fördel höja sig — ehuru hvarje minut, som förspilles med den fasansfulla anblicken för våra ögon, förefaller mig som en evighet — så vill jag till och med ända till denna punkt underkasta mig deras auktoritet. Men om det på höjden af de fasor, vid blotta tanken på hvilka kristenheten och civilisationen rysa, är efter moget öfvervägande beslutet, att Storbritanniens moralitet skall bli lik en mans, som hellre vill se en medmenniska drunkna än löpa risken att väta sina fötter för att rädda honom — om vi. stående inför en omätlig olycka, som är på väg att drabba verlden, insvept oss i ett orubbligt beslut att förbli stumma och orörliga, utan att göra någon ansträngning, utar att säga ett ord för att törebygga den — då kan jag sannerligen icke afhålla mig ifrår att uttala min dystra farhåga, att den dat icke är långt aflägsen, då Gud skall tag: ifrån oss en makt, som vi ej förstått at värdigt bruka, och att en politik, som är så egnad att väcka afemak genom sin sjelfvisk. het och förakt genom sin feghet, skall bl lika olycksbringande för våra framtida in tressen som för vårt fordna rykte.