Aftonbladet – 3 oktober 1870, sida 2

Och antingen det var menniskokärlek, elle taderskärlek i dess lägsta form, men då jag sade honom att det enda han hade att göra var att lemna sitt bifall till sonens äktenskap med Dorothea Hall, syntes han först mycket förvånad, och sedan fullt ut lika bekymrad. Mitt bifall? Ja visst. De ha fyllt tjugofem år båda två, och äro gamla nog att sköta sig sjelfva och ha länge tyckt om hvarapp. Hon är en snäll flicka och kan förtjena bra med sitt arbete. Ja, sir, gif dem gerna mitt samtycke, och om de behöfva något så — se här Han letade i fickan, drog upp en gammal börs, och uppräknade åt mig, med utseende af stort ädelmod, fem smutsiga banknoter, hvilket var allt som jag eller någon annan fick se af herr von Steins förmögenhet. Då jag jemte hans Helsning lemnade sedlarne till Dorothea, kramade hon dem tillsammans i handen med ett underligt leende, men sade ej ett ord. Onkel: Adam har varit med på många bröllop, präktiga och enkla, glada och allvarsammå, muntra och bedröfliga, men har förklarar högtidligt, att han aldrig bivistat något, som så djupt gripit honom som der enkla ceremoni, hvilken egde rum vid William Stones sjukläger. Den upptog-knappt tio minuter, ty i brudgummens sorgliga belägenhet måste allt uppskakande pndvikas Min hushållerska och jag voro de enda vitnena och hela förrättningen så kort som möjligt. Brudens bröllopsskrud var samma gamla svarta klädning, som hon haft på sig de tre sista dygnen, hyarpnder hpn delat vakorna med mig och min hushållerska; hennes ausigte var blekt-och affallet, men ögonen voro klara och yösten logo, Hon darrade icke,