Aftonbladet – 3 oktober 1870, sida 2

msofficer vid den der förlagda ockupationsnån. Den förre skrifver den 22 September: je pEder ledande artikel för den 18 Septem-n r, i hvilken ni, gentemot fordringarne på n idvinning, sökt göra moderationens rösts lande, är likasom vore den tagen ar hvars r h ens själ, som gjort sig mödan att något n rmare lära känaa Lothringens befolkning. v ader den tid af mer än sex veckor jag vahär har jag ombytt vistelseort öfverhufll id hvar tredje dag och dervid vinnlagtt ig om att samtala i politiska änmnen med lt rsoner af alla samhällsklasser. Hela be-l1l Ikningen är till alla sina fysiska och and-lf sa egenskaper alltigenom fransk, och endast lt en obetydlig smal remsa längs gränsen märl er man ännu det forna tyska elementet. i tt på allvar tala om förvärfvandet af ll osellinien med Nancy och Metz synes mig !! ara politiskt oförstånd. Tyskland skulle l; erigenom binda vid sina fötter ett land, mot : vars motsträfvighet Lombardiets och Veetiens historia endast skulle vara att beakta såsom ett litet förspel. Den på det ela kärnfriska, välmående och intelligenta efolkningen är besatt af en mnationel fanasm; för ingen del mindre än den, som herrkade i det forna österrikiska Italien. För et franska gränslandet skulle det blifva en itt sak att gifva näring åt denna fanatism, ch gemensambheten i språket, som vi här ännu nindre skulle kunna utrota än dettai Elsass yckades fransmännen med vårt språk, erjuder dertill en lika naturlig som städse öpen kanal. Preussen kan icke vara djupare atadt på något ställe i Frankrike än här i uothringen. . Hvad hr v. Wichede skrifver m invånarnes i Nancy hållning kan jag af gen erfarenhet bestyrka. I de små städerna, rån och med Forbach, ser det ut på samma ätt. Huru sakerna stå i Elsass, vet jag cke; men den som vill bibehålla och germasera Lothringen, och i synnerhet Metz omåde, måste göra sig beredd på ett oafbrutet velägringstillstånd. Landtvärnsofficern skrifver: Tanken på återgifvandet åt Tyskland af le forna riksländerna Elsass och Lothringen, såsom en väsentlig grundval för freden, synes inna bifall på många håll inom fädernesandet. Tillåt en äldre landtvärnsofficer, som sejan flere veckor genomströtvar Lothringen med ett mobilt landtvärnsregemente, att uttala sin åsigt angående lämpligheten af ett sådant förslag i fråga om Lothringen. . Den som skrifver detta har haft många tillfällen att komma i beröring med alla klasser at Lothringens befolkning, med mairer, prester, embetsmän, stadsoch landtboer samt deras familjer, hvadan han väl kan tilltro sig att fälla ett omdöme. Först och främstär det en afojörd sak, att landets språk, utom på en smal remsa vid gränsen, öfverallt är franskt, och att man till och med i de större byarne och de mindre städerna knappast kan träffa ett par personer, som någorlunda äro tyska språket mäktige. På samma sätt förhåller det sig med folkets hela tänkeoch lefnadssätt, som endast kan betecgnas såsom äkta franskt. Den skarpa åtskilnaden mellan tyskt cch franskt faller riktigt starkt i ögonen vid den dagliga beröringen mellan våra soldater och invånarne. Invånarne lida naturligtvis utomordentligt genom kriget, Icke endast afstannandet af all handel och vandel utan äfven de kolossala genommarscher, som fortfarande ega rum, med åtföljande inqvarteringar och förplägningar och de omfattande reqvisitionerna ha nästan uttömt landets tillgångar. De ställen dit kriget omedelbart slungat sin brandfackla äro förvandlade till ödemarker. Dertill kommer en fullständig missväxt, hvilkens motstycke man på många år icke sett och som framkallats genom en ihållande fyra månaders torka. Endast vinodlarne ha goda utsigter. . Natarligt är, att man under sådana förhållanden endast hyser en önskan, snar fred. För första gången sedan 55 år erfor man de elaka följderna af en fiendtlig invasion. Det nu lefvande slägtet hade ingen aning om, tänkte sig icke ens möjligheten af Frankrikes besegrände och skulle, hvilket Töljer äf sig sjelft; med oändligt jubel hafva heölsat kejsarens krigiska framgångar. Anda tillsista ögonblicket fasthöll Man krampaktigt allt som ännu kunde gifva en skymt åf hopp och vägrade till öch med att tro officiella underrättelser. Män trodde här icke på kapitulationen Vid Sedav, förrän de ofantliga tägen af fångår änlände. Haru lång i synen blef man nu icke! Det kan icke vara underkastadt något tvifvelsmål, att när fred och lagn åter inträdt, invånarne, lösryckte från Frankrike, alltid åter skola längta efter sina gamla förhållanden och sträfva efter politisk förening med länder med samma språk och seder. De hysa inga sympatier för kejsar Napoleon efter hans senaste nederlag. Långt derifrån. Men Frankrike intager första rummet i deras bjertan. Lothringen är ett rikt land. Husens ipredulag till och med på landet vitnar om en viss lyx, som man förgäfves söker hos våra bönder. Den stora ordting och snygghet som råda i byar och städer, de många vattenledningarne, de präktiga landsvägarne, skoloch kommunalbyggnaderna i de minsta byar bevisa en god förvaltning, som dock visserligen varit i hög grad stel och byråkratisk. Gensdarmerna synas hafva spelat en stor roll åtminstone på landet. Författarens oförgripliga åsigt är, att en annektering, som icke inskränker sig till de tyska delarne af Lothringen, långtifrån att stärka Tyskland, fastmera försvagar det och på längden blifver ohållbar samt en ständig källa till politiska oroligheter. Det skulle vara ett dåligt resultat af de tunga offer man gjort, om deraf skulle uppstå nödvändigheten att i förstärkt mått fortsätta de ständiga krigsrustningarne. under fred för att bibehålla länder, hvilkas naturliga tyngdpunkt ligger utom Tyskland.