Aftonbladet – 3 oktober 1870, sida 2

Jandsflickan i smutsig klädning och ännu smutsigare ansigte galopperade omkring på sin vackra häst; och på samma bord, som vällen förut — huru längesedan det föreföll mig! — spatserade en litentjock karl i skjortärmarne och strumplästen långsamt och varligt på sina buteljer. Genom honom -— monsieur Ariel, som under namn af mr Higgins flera gånger under dagens lopp efterfrågat den sjuke — erhöll jag full bekräftelse på Dorothea Halls uppgifter. Både hon och William Stone voro aktningsvärda och rättänkande menniskor, och tycktes vara särdeles omtyckta af sällskapet... Dessutom kom jag underfund med något, som folk i allmänhet, och skottarne isynnerhet ej äro böjda för att tro, nemligen att det är möjligt för både aktörer och till och med akrobater att vara ganska redbart och hyggligt folk, och att det i sjelfva verket ej lönar mödan att döma personer efter deras yrke utan snarare efter deras uppförande. Jag hoppas således att ej fälla någon sträng dom öfver hr von Btein, om jag helt enkelt berättar. hvad som föreföll emellan oss, utan att vidare inlåta mig öfver hans handlingssätt. Seende sig ej kunna undslippa mig i det jag sände upprepade bud efter honom, återvände han slutligen till banan, och der, under hästarnes fortsatta galopp och den lilla flickans språng, samt Monsieur Ariels klingklang bland sina bateljer, stod fadren och hörde hvad. jag bade att säga om hans son. Han var far och tycktes verkligen bedröfväd, men efter några minuters förlopp hemtade han sig. Det är ganska olyckligt, doktor, isynnerhet för mig imed en så stor familj! Hvad skall jag göra med honom?. Hvart för fann, förtför hin Ifrigarö, skall jag göra af Kundm?