Aftonbladet – 30 september 1870, sida 3

. blitvit undertecknad, ansåg konungen sig bör: efterkomma kejsarens önskan öm ett möte !men nä uppstod frågan; huravida det vor ! passande, att H. M:t besökte den fallne kej .saren, och det föreslogs, att Napoleon skuil komma till hans högqvarter. En ädelmodigare känsla fick dock öfverhand, och der ; gamle ridderlige konungen gick med lätthe Jin på krooprinsens åsigt, att hans värdighe liogenting kunde förlora på, att han besökte kejsaren i det lilla slottet Bellevne, till hvilket denne kl. 4 på morgonen hade begifvi sig, såsom det uppgifves i anledning af någrs I demonstrationer under hans fönster af de franska soldaterna. Det berättas också verkligen, att han satt en stund i sin vagn på landsvägen, tilldess han fick se grefve Bismarck komma. Konungen, åtföljd af sin son, sin stab och en eskort, åkte således till Bellevue, och när han ankom till slottet, såg han de franska generalerna vara samlade i ett slags växthus med glasväggar utanför salen. Konungen steg ur och kejsaren mötte horom på sista steget af den trappa, son: leder från gården till salen. Konungen och kejsaren tryckte hvarandras händer och följdes åt uppför trappan, gingo in i växthuset, från hvilket de franska officerarne drogo sig tillbaka, och begåfvo sig derpå in i salongen eller förmaket. Kronprinsen stängde dörren och stannade utanför, och konungen och kejsaren stodo nu ansigte mot ansigte. Konunfn talade först. Gad hade, sade han, skänkt ans vapen seger i det krig, som blifvit förklaradt mot honom. Kejsaren svarade, att han icke hade sökt krig. Han hade hvarken eftertraktat eller önskat det, men hade blifvit nödsakad att förklara krig till åtlydnad af den allmänna meningen i Frankrike. Konungen svarade, att han insåg, att det ej var ett verk af kejsaren. Han var alldeles säker derpå. E. M:t började kriget, för att tillfredsställa den allmänna meningen, men det var edra ministrar, som skapade den allmänna mening, hvilken påtvang kriet.n g Konungen anmärkte efter en paus, att den KA armen hade stridt med stor tapperet. . Jan, svarade kejsaren, men, sire, E. M:ts trupper egde en disciplin, soma min armå saknat, på senare tiden. Konungen anmärkte att den preussiska armån på de senare åren tillegnat sig alla nya ider och med uppmärksamhet följt andra nationers experimenter före 66 och derefter. Ert artilleri, sire, bar vunnit slaget. Det preussiska artilleriet är det utmärktaste i verlden! Konungen bugade sig och upprepade, att man varit avgelägen om att draga nytta af andra nationers rön. Prins Fredrik Carl afgjorde dagens öde, anmärkte kejsaren. Det var hans arme som tog vår position. Prins Fredrik Carl! Jag förstår ej E. M. Det var min sons armå som stred vid Sedan. Och hvar är då prins Fredrik Carl? Han står med sju armekårer utanför Metz. Vid dessa ord ryckta kejsaren till och tog ett steg tillbaka, liksom han blifvit öfverraskad; men han återvann snart sin sjelfbeherrskning, och samtalet fortsattes. Konungen frågade, om H. M:t hade några vilkor att göra eller föreslå. Nej, inga. Jag har iogen makt. Jag är fånge. Och får jag då fråga, hvem är den regeriog i Frankrike, med hvilken jag kan underhandla ? I Paris ha kejsarinnan och ministrarne ensamme mekt ått underhandla. Jag är utan pågon makt. Jag kan icke gifva några befallniogar och icke framställa några vilkor. Konungen avmärkte hörpå, att han, i fall det vore H. M:t till nöjes, ämnade anvisa slottet Wilbelmshöhe vid Cassel till residens åt honom, hvilket kejsaren antog, och något vidare af vigt tilldrog sig ej utom afskedstagandet, efter hvilket kejsaren med rörelse för kronprinsen uttryckte sin tacksamhet för konungens godhet och artighet, ty jag tror, att H. M:t först när han mötte kejsaren äfven lät undfalla sig några ord om ledsnad eller bedröfvelse öfver de motgångar, som hade lemnat honom i hans våld samt bibehöll sitt vanliga förnämt välvilliga sätt under samtalet.