Aftonbladet – 29 september 1870, sida 2

MMMM Nästan rädd för att träffa henne gick jag ut och följde mina båda vänner till stationen. Då jag återkom var mitt första möte Dorothea, som väntade på mig tillika med min bushållerska. Och här bör jag anmärka, att den goda själen ej gjort bäliten så mycket svärigheter för att taga emot en döende i buset, som för att ställa till en bjudning och att hon var ganska vänlig emot Dorothea. Ja, hon bade hört allt, den arma flickan, och jag försökte ej att -bedraga henne; jag kände nästan af instickt att hon ej skulle låta narra sig, utan ega mod att veta sanningen, Naturligtvis sökte jag mildra den med en svag antydan om att läkare kunna misstaga sig och att hans ungdom kunde gifva något hopp, men sanningen kunde dock ej döljas. Tack sir. Tack för att ni sagt mig allt. Min arme Williem! . Jag förde henne in i salen och bjöd henne ett glas vin. — nJag beböfver det ej, sir; jag är van vid sjukvård. Jag vårdade min syster till heones död. Vi voro sömmerskor och William skaffade mig att få sy kostymer för cirkus. Jag kan förtjena rätt bra, sir. Detta tycktes ej höra hit, och så kom hennes nästa anmärkning: . Hans far vill visst ej. hjelpa honom, skall ni få se, sir. Han har en annan — hustru, som han kallar henne, och en mängd barn, och han bryr sig ej en smula om William. Den stackars gossen! Säg inte stackare, sade bon något tvärt, han är mycket snäll, kan läsa, skrifva och föra höcker; han tänkte just höra efter en bokböjlareplats. Med en sådan syssla och min sömnad skulle vi bergat oss rätt bra om vi hade blifvit gifta. (Forts.