Aftonbladet – 29 september 1870, sida 2

got läkemedel. Anvars satt hon orörlig, blickande på det dödsbleka ansigtet, eburu hon aldsig gret. I dagniogen återfick han sans, och talade svagt men tydligt. Doktor, jag tackar er. Jag känner igen er och vet hvad som hävdt, men vill be er om en sak. Var godoch hemta hit Dorothea. Ja, Willie, ljöd det mildt och lugnt, jag är här. Det var en svår kasus. Edinburgs förvämsta läkare, hvilken jag, tviflande på min egen skicklighet, tillkallat, kunde ingenticg företaga. Man kunde ej skönja hvarken ttre eller inre skada med undantag af den rutna armen; den unge mannen beklagade sig ej, och hade fullkomlig reda och sans, men nedre delen af hans kropp var tydligen förlamad. Vi efterskickade en tredje läkare, äfven han blef brydd, men han sade sig hafva sett ett dylikt fall, då en person efter en olyckshändelse på jernväg blifvit hemförd till utseendet osksdad, ebura han erhållit nägon svår stöt, troligen på ryggraden. Han bade bhfvit lagd till sängs, och der låg han ännu ehuru det var åratal sedandess, nästan utan plågor och med alla själstörmögenheter i beäll, men fullkomligt lam, och tvungen att vårdas som ett barn af sin gamla hustru. Ty det var en äldre karl och det var en lycka för honom att ban var gift,, tillade doktorn. Det är värre för den bär stackars gossen, som kanske får ligga på samma sätt i all sin tid Tyst! sade jag, ty han hade talat bögt derute i förstugan och stackars Dorothea stod nära bredvid. Jag hoppades hon ej hade hört något, men en enda blick på hennes ansigte ötvertygade mig om motsatsen, eburn jvinnor stundom ega en sjelibeherrskning, som det är nästan pinsamt att bevitna.