Aftonbladet – 27 september 1870, sida 2

Det är märkligt nog, att tyskarne, som vid tiden för röfvaretåget mot Danmark 1863 icke tycktes det ringaste bry sig om den enbälliga förkastelse, som deröfver uttalades inom pressen i snart sagdt alla icke-tyska länder, nu visa sig mycket känsliga för de omdömen, som uttalas öfver dem under nu pågående krig, som i sjelfva verket endast utgör en konseqvens och fortsättning af den Bismarckska politikens föregående Blut-undEisen-bragder. Men ingenting tyckes i Tyskland väcka så mycken förargelse, som att man i Sverige hyser och uttalar sympatier för Frankrike. Man synes mindre fästa sig vid de uttalanden i samma anda, som förspörjas inom andra mindre stater, der man betraktar Preussens öfvermakt i Europa och Frankrikes reducerande till en makt af andra ordningen såsom en svår olycka för Europa, t. ex. inom Ungern, Rumänien, Holland, Portugal o. 8. v.; ja den danska pressens ytterligt skarpa omdömen och enhälliga uttryck af ovilja passera oavmärkta, förmodligen emedan man har ett tyst medvetande derom att djupt ha kränkt och förorättat Danmark, ehuru man för ingen del vill erkänna något sådant; men hvarje det Fingaste vitnesbärd gm en anvtipreussisk sinnes stämning i Sverige anföres såsom den vidunderligaste sak i verlden och framkallar en retlighet, som ger sig luft på mångfaldigt sätt. Vi skulle visserligen kunna känna oss i någon mån smickrade af den utomordentliga uppmärksamhet, som sålunda visas vårt länd; men den ifver, hvilken sådana blad sam t. ex. Ikriegs-geitung, visa atijsysselsätta sig med svenska opinioner och svenska förhållanden, då man eljest uteslutande är upptagen af krigstilldragelserna och de mer eller mindre omfattande annexionsplanerna, synes verk-! ligen innebära ett git akt!, Vi begagna tillfället att ännu en gång erinra derom, att den allmänna mening som i Sverige uttalat sig med sympatier för Frankrike icke grundar sig på hat mot Tyskland, något sd als icke existerar i vårt land, utan avi ja mat den bismarckska politiken, vars art vi under loppet af flere år lärt känna temligen grundligt sågom oröferes. lysten och lika fendtlig mot 4 frihet som mot mindre Uogränsande staters integritet vcn sjelfständighet. Vår uppfattning i detta hänseende är I väsentlig mån grundlagd af liberala tyska tidningar, som haft all möda ospard att ådagalägga arten och karakteren af denna politik, ehuru de nu, sedan de blifvit ryckta med i segerruset och eröfringsfebern, synas för tillfället ha glömt bort alla sina farhågor för den preussiska cssarismen, Vi akta och älska allt det som är stort, godt ock ädeit i den tyska nationaliteten; vi respektera till och med den tyska patriotism, som efter vårt sätt att se låter föra sig på villovägar och som vid uppvaknande ur den krigiska febern torde finna sig ha famnat molnet i stället för gudinnan, samt att det var ett ganska betydelsefullt omen, då ordet frihet försvann ur en i Staatsanzeiger offentliggjord adress till konung Wilhelm. Vi skulle också på det lifligaste sympatisera med Tyskland ihvarje strid, som verkligen gällde att bevara Tysklands frihet och nationella lif. Sverige har visserligen icke rönt mycket erkännande af det nutida Tyskland för sitt fordna uppträdande i och för Tyskland. Ultragermanistiska historieskrifvare ba på senare tiden talat nedsättande om Sveriges deltagande i trettioåriga kriget och med all flit sökt kasta skugga öfver den store Gustaf Adolf. Vårt uppträdande i Tysklands befrielsekamp 1813 har blifvit behandladt på ett ganska hånfullt sätt, isynnerhet af preussarne, som efteråt förklarat allt bistånd i det hela ha varit öfverflödigt, emedan wir haben Alles gemacht! Men detta hindrar icke, att vi skola varmt sympatisera med tyskarne, när vi verkligen betrakta dem såsom angripna och hatade till sin fribet och nationeiia existens, liksom svenska folket kanske varmare än de flesta hyser deltagande för hvarje natignell frihetskamp, som föres i verlden,