Aftonbladet – 27 september 1870, sida 2

MM Or BA FJ) MINA BV PR xo böjda att medgifva för litet, preussarne tt begära för mycket. Preussarne, säga lessa herrar, förklara ju att de icke vilja yssna till någon neutral stat; om vi således cke äro beredda att tvinga dem att rätta ig efter vår mening, tjenar det till ingening att uttala henne. Fransmännen dermotp, säga de, tala såsom om de varit segare, då de likväl öfverallt blifvit slagna. Att säga dem sanningen skulle vara att såra lem. Med ett ord, man måste besluta ig för att att låta sakerna hafva sin gång ller också vara beredd på att med svärdet hand träda emellan de stridande. Felen i detta sätt att resonnera äro så påtagliga och vitna om en sådan okunnighet om menniskonaturen, sådan blind lydnad för len råa styrkan, en sådan frånvaro af all känsla för offentlig pligt och en sådan slafvisk fruktan för följderna, att det, som jag hoppas, är öfverflödigt att utpeka dem. Alla partier drifva sina fordringar till sin spets inda till dess de finna sig praktiskt nödsakade att afpruta dem. Både preussarnes och parisarnes åsigter, ända till dess de förra hade svårigheterna af en belägring, de senare svårigheterna af ett försvar för ögonen, voro cke desamma som de varit sedan Meaux blifvit preussiska armåns högqvarter. En benägenhet för fredlig uppgörelse är redan märkbar. En neutral makts bona officia, om de skickligt användas, skulle ännu mera minska svårigheterna. Anstår det England, hvars makt på kontinenten alltid varit en moralisk, att förklara, att det icke finnes någonting sådant som en moralisk makt? Skall det ställa sig på samma ståndpunkt som en barbarisk potentat och säga, att dess enda makt består i dess bataljoner? Om Preussen verkligen förklarat, hvilket det i min tanke aldrig gjort, att det icke ämnar lyssna till någonting annat än sin egen vilja och sina egoa bajonetter och att det ville trotsa hela Europa — om det yttrat sig i denna anda, då skulle i sjelfva verket Europa vara berättigadt och förpligtadt att antingen lära det hofsamhet eller ock erkänna sig sjelf som vasall och Preussen som herre. Men Preussen såsom regering har icke sagt detta och skall ickel säga det. Jag tror icke, att för Preussen segern är allt, ty, att döma af den sans det hittills visat under denna strid, boppas jag att det är oberoende af segern. Det skulle visserligen protestera och detta med rätta mot hvarje ensidig uppfattving af dess sak, hvarje försök att yrka, att dess uppoffringar för ett krig, hvartill det orättvist blifvit tvunget, icke skulle blifva till fullo godtgjorda. men jag tror icke att England någonsin skulle kunna begå denna grofva orättvisa. Dess pligt är att hålla rättvisans vågskål med denna säkra hand som bevisar dess rätt att vara skiljedomare. Dess uppgift är att se och säga, hvad som är det mesta Preussen utan orättvisa mot Tyskland kan begära, och hvad som är det minsta Frankrike utan vanära för franska nationen kan uppcffra, Men hvarföre ordar jag så mycket om England och icke om de andra neutrala staterna? Först och främst derföre att, on jag icke misstager mig, England ända till senaste tid varit den makt som mest stätt tillbaka i medvetandet af att Europa har sina rättigheter såväl som Frankrike och Preussen sina. I hvilken ställning befinner sig vidare England till Frankrike, och i hvilken ställning befinna sig alla de andra makterna till detta land? Vi påminna oss alla hafva sett Frankrike och Ryssland, Frankrike och Österrike stå fiendtligt mot hvarandra i slagtordning Frankrikes och Englands fanor deremot hafva svajat sida vid sida. Deras blod har blandats. Om Frankrike har rättighet att vänta sympati af någon nation, är det af oss. Sannt är: det har haft orätt i denna strid. Dess historia visar äfven, att det varit böjdt för eröfringsoch förstoringsplaner. Vore jag engelsk minister, skulle jag vara den förste att bekämpa det i dess oförsvarliga förstoringsplaner. Såsom engelsk diplomat har jag gjort det efter bästa förmåga. Men allt har sin tid — sympati och välvilja, såväl som djerfhet och motstånd. Det är mig ett nöje att kunna säga detta i ett ögonblick, då jag kan hoppas, att jag snarare talar i öfverensstäm-melse med än i strid mot det kabinetts åsigter, som jag önskar finna vuxet närvarande kris och i stånd att med heder genomgå den. Det finnes, jag vågar säga det, ingen engelsman, hvilkens hjerta icke blifvit lättare genom gårdagens nyhet, Lord Lyons, som handlade med sin chefs bemyndigande, hade lyckats visa att hr Favre icke var så hårdnackad och hr Bismarck icke så obeveklig som det berättats och trotts. Vibehöfva endast fortgå på den väg vi nu börjat för att, jag vågar icke säga åstadkomma fred, men åtminstone till tillfredsställande af det allmäsna rättsmedyetandet hafva gjort vårt bästa för att åstadkomma den, Nat är möjligt att mina åsigter icke delas af några, söm med de bästa afsigter förorda läror, hvilka stå i motsägelse mot sjelfva de principer de tro sig förfäkta, som den ena dagen tala om fredejopgresser och den andra mot en fredlig otervention sam skulle vilja förokomma krig, men icke vilja sätta några gränser för ett med framgång fördt krig. Skulle vår egen ställning biand de europeiska staterna blifva tryggare derigengmm att vi förklara, det vi med passiv likgiltighet kunna åse andras olyckor? För min delkan jag icke tro, att ett handlingssätt som är förhatligt och föraktligt hos en individ kan vara vist och dygdigt hos en stat. Alla absoluta dogmer vare sig för eller emot en intervantion kunna taga sig väl uti teorien, men äro farliga eeh orimliga i praktiken. De som taga någon vigtig del i de menskliga angelägenheterna måste rätta sig efter omständigheterna, och hvad den ena stunden är klokt kan den andra vara oklokt. Men så mycket måste vi säga, att om någonsin es stata intervention i andra staters angelägenheter kän rätifärdigas, så är det i tider sådana som dem 1 hviika vi lefva, då nationernas intressen äro så sammanvuxna, att den enas handlingar nästan med säkerhet beröra de öfriga. Om i närvarande fall vår ära, våra egnå intressep, eller menskligheten bjuda oss att intervenera, må vi då göra det med storsinthet men utan partiskhet, med varsamhet men utan räddhåga. Det är icke hvad vi göra, ntan sättet hvarpå -Xra det, 66m uppretar eller lugnar. Man