Aftonbladet – 27 september 1870, sida 2

Ta, BV EM DAG a aa a förlåta oss. Om vi nu utan allt afträdande af område, utan all kontribution, utan några andra förmåner än våra vapens ära aftågade ur Frankrike, så skulle dock samma hat, samma hämdlystnad på grund af den sårade fåfängan och herrsklystnaden ligga och gro hos den franska nationen, och hon skulle blott afbida den dag, då hon kunde hoppas att med framgång låta dessa känslor öfvergå till handling. Det var ej något tvifvel om vår saks rättvisa och icke heller något bekymmer, att vi ej torde vara nog starka, som år 1867 afhöll oss från det redan då oss nära nog lagda kriget, utan farhågan att just genom våra segrar pprväcka dessa lidelser och besvärja fram ett tidskifte af ömsesidig förbittring och ständigt förnyade krig, bvaremot vi hoppades att genom längre tidsutdrägt och ett uppmärksamt underhållande af de fredliga förhållandena de båda nationerna emellan erhålla en fast grundval för ett tidskifte af fred och välgång för båda. Nu, sedan man tvungit oss till det krig, för hvilket vi voro obenägne, måste vi söka för vårt försvar mot fransmännens nästa anfall erhålla bättre garantier än deras välviljas. De garantier, som man efter år 1815 sökte mot samma franska lystnader och för den europeiska freden i den heliga alliansen och andra i det europeiska intresset vidtagna mått och steg, ha under tidernas lopp förlorat sin verksamhet och betydelse, så att slutligen Tyskland ensamt måst försvara sig mot Frankrike, helt och hället öfverlemnadt åt sin egen kraft och sina egna hjelpmedel. En sådan ansträngning som den nuvarande kan ej fortfarande tilltros den tyska nationen; och vi äro derföre nödsakade att eftersträfva materiella garantier för Tysklands säkerhet mot Frankrikes framtida anfall, garantier tillika för den europeiska freden, som icke har att befara att bli störd af Tyskland. Dessa garantier böra vi icke fordra af en regering för stunden i Frankrike, utan af den franska nationen, som har visat, att hon är beredd att följa hvarje styrelse i krig mot oss, hvilket mängden af de i århundraden af Frankrike mot Tyskland förda anfallskrigen oemotsägligt ådagalägger. Vi kunna således endast låta våra anspråk för freden syfta derhän att för Frankrike försvåra nästa anfall på den tyska och isynnerhet den hittills skyddslösa sydtyska gräsmsen derigenom, att vi lägga denna gräns och dermed de franska anfallens utgångspunkt längre bort och söka bringa de fästningar, med hvilka Frankrike hotar 0ss, såsom defensiva bålverk i Tysklands våld. Ni behagade, om ni tillfrågas, yttra er i denna anda. v. Bismarck. Det andra cirkuläret dateradt Meaux den 18 September, lyder åter: Meaux den 16 September. För eders etc. är den skrifvelse bekant, som hr Jules Favre i de nuvarande maktinnehafvarnes i Paris, hvilka kalla sig sjelfva le gouvernement de la dfense nationale,, namn utfärdat till Frankrikes representanter utomlands. Samtidigt har det kommit till min kännedom, att herr Thiers åtagit sig en förtrolig beskickning till några utländska hof, och jag torde kunna förutsätta, att han skall taga till sin uppgift att å ena sidan ingifva förtroende till den nuvarande parisiska regeringens fredskärlek, å den andra utbedja sig de neutrala makternas intervention till förmån för en fred, som skulle beröfva Tyskland frukterna af dess seger och förhindra en sådan grundval för freden, som kunde innebära ett försvårande af nästa franska anfall mot Tyskland. På den nuvarande parisiska regeringens allvarliga afsigt att göra slut på kriget kunna vi ej tro, så länge hon inom landet fortfar att genom sitt språk och sina handlingar uppegga folklidelsen, stegra förbittringen hos den ensamt genom krigets lidanden retade befolkningen samt på förhand förkasta hvarje för Tyskland antaglig grundval såsom för Frankrike oantaglig. Hon gör derigenom sjelf freden omöjlig för sig, på hvilken hon borde förbereda sitt folk genom ett lugnt och situationens allvar motsvarande språk, i fall vi skulle antaga, att hon vill ingå i ärliga fredsunderhandlingar med oss. Antagandet, att vi nu skulle afsluta ett vapenstillestånd utan all säkerhet för våra fredsvilkor, kunde blott vara allvarligt menadt, om man hos oss förutsatte brist på militäriskt och politiskt omdöme eller likgiltighet för Tysklands intressen. Dessutom ligger ett väsentligt binder för fransmännen att allvarligt inse nödvändigheten af fred med Tyskland i den af de nuvarande maktinnehafvarne hysta förhoppningen på en diplomatisk eller materiel intervention af de neutrala makterna till Frankrikes förmån. Kommer den franska nationen till den öfvertygelsen, att likasom hon ensam godtyckligt besvurit fram kriget och likasom Tyskland ensamt har måst utkämpa det, likaså måste hon också med Tyskland ensamt uppgöra sin räkning, så skall hon snart göra slut på det nu säkerligen gagnlösa motståndet. Det är en grymhet af de neutrale mot den franska natipnen, öm de tillåta, att den parisiska regeringen underhåller hos folket ouppfylleliga förhoppningar på intervention och derigenom förlänger kriget. Vi äro långt ifrån att hysa någon böjelse till inblandning i Frankrikes inre förhållanden. Hvad för regering den franska nationen vill gifva sig, är för oss likgiltigt. Formelt är kejsar Napoleons regering hittills den enda af oss erkända. Våra fredsvilkor äro, med hvilken dertill legitimerad regering vi än må komma att underhandla, alldeles oberoende af frågan, buru och af hyem den franska nationen regeras, de äro oss föreskritna af sakens natur och genom lagen om nödvärn mot ett våldälskande och ofredligt grannfolk. De tyska regeringarnas och det tyska folkets enhälliga röst fordrar, att Tyskland bättre än hittills skall skyddas för de hotelser och våldsdåd, som af alla franska regeringar i århundraden föröfvats mot oss. Så länge Frankrike förblir i besittning af Strasbourg och Metz, är dess offensiv strategiskt starkare än vår defensiv i afseende pu kela 80: dern samt den på venstra Rhenstrandån liggande norden af Tyskland. Strasbourg är i Frankrikes händer en ständigt öppen anfallsport mot Sydtyskland. I Tysklands händer erhälla deremot Strasbourg och Metz en defensiv karakter; vi ha i mer än tjugu krig aldrig varit de anfallande mot Frankrike, och vi ha af detta sistnämnda ingenting annat att hegöra än vår af detsamma så ofta i fara stäldå säkerket i värt eget land. Fränkrike deremot skall betrakta hvarje fred, söm nu ksp komma att afslutas, såsom ett vapenstillestånd såmt, för att ptlkräfva ämd a 988 för sitt ANVB: rande nederlag, Wkatratgirigt och utan Ala bötäpkligheter som i år åter anfälla 0sg, gå närt det genom egen kraft ellep främmande förbund känner gig ROR starkt Sera I . Då vi för Frankrike, från hvars initiativ ensamt allt oroande af Europa hittills utgått, göra det svårare alt gripå vu oucusitvell, NAnGIA VI PÅ samma gång i det europeiska intresset, som är FP ära Tyskland fr intet störande af freden att befara; sedan krigat, hvilket vi omsorgsfu It och nedtystande vår af Frankrike oaflåtligt utmanade sjelfkänsla undvikit, trots vår fredskärlek blifvit oss påtvunget, vilja vi fordra framtida säkerhet såsom priset för de väldiga ansträngninBr vi måst göra till vårt försvar. Ingen skall örebrå oss brist på måtta, om vi stå fast vid detfa rättvisa och billiga anspråk. Jag Der dera eig, : u, Msmarek. Kabinetterna i Petersburg och Wien synas ej vara alldeles af samma mening som den preussiska regeringen angående vilkoren för freds ingående. Så heter det i en, som det tyckes, officiös korrespondensartikel från Petersburg till Augsb. allg. Zeit, af den 21 dennes, att kejsar Alexander IT efter kapitulationen vid Sedan föreslagit följande fredsvilkor; Frankrikes integritet bevaras; deremot raseras alla fästningar i östra Frankrike inom en visa rayon, hvilken åtminstone skall innefatta Thionvie, Metz, Strasbourg, Bitche, NE HE I fr