Aftonbladet – 23 september 1870, sida 2

Gc LYCKAS Vara Se TURG HUCNTMESLAMUA De UCI I! erräng, der de operera. I lång tid har man l: arit belåten med och synnerligen smickrad fver att kunna öppna våra etablissenenters portar för alla utländska officerare. Vi förvåna oss icke öfver, att general Moltke å föranderligt väl känner Pariss positioner fter 1867 Ars ryktbara besök, då man förde onom öfverallt, och då konung Wilhelms oficerare betalade den gästfrihet, de rönte på ohamps Elystes med att göra narr af vår rme efter en lysande revy. Detta ärresolatet. Man har i lång tid, isynnerhet unler de fyra senaste åren, sannerligen icke ratat på hjelpmedlen att höja vår militära nakt till den rang den borde inneha i Euopas situation. MHvartill ha dessa ofantliga udgeter väl gagnat, hvilka endast patriotika bevekelsegrunder kunde förmå till att anaga? Hvart ha dessa de sista årens lån tait vägen, dessa växande statsanslag, som ade ett helt och hållet nationelt ändamål, ch hvilka man icke kunde förvägra, utan vtt förråda landets heligaste intressen? Huru kommer det sig, att när den afgörande stunlen var inne, man icke kunde skicka mer än :00,000 man till gränsen, och att man efter lenna kraftansträngning icke tycktes veta, var man skulle finna resten af armån, att rtilleriregementen endast kunnat uppställa fullständiga batterier, samt att allt var i förvållande derefter? Men härom måste man förkaffa sig upplysning, när man återfått sin allblodighet. I slutet af sin revy framhåller han derfter det faktum som redan af den förfatare i LIndependance, hvars förträffliga ariklar vi nyligen återgåfvo, blifvit så solklart bevisadt, det attingen varaktig fred låer bygga sig på Frankrikes förödmjukelse. Han yttrar i detta ämne: När konung Wilhelm af Preussen redan för en månad sedan kom in i Frankrike, beledsagad af krigslyckan, förklarade han med en viss ostentation, att han skulle bekriga kejsaren, men icke den franska nationen, med hvilken den tyska önskade lefva i fred. Sedermera har kronprinsen yttrat ungefär detsamma i Nancy. Nåväl! kejsaren befinner sig i konungens af Preussen bänder, Frankrike tänker verkligen icke på hvarken att utlösa honom eller att kifvas med tyskarne om honom. Nu tyckes oss således ögonblicket vara inne att få veta, huru mycken sanning det låg i de oegennyttiga förklaringar, med hvilka man öppnade kriget och som Jules Favre nu åberopar i sin skrifvelse. Nu är det just en gyosam stund att utkasta ett endrägtens och fredens ord till de båda folken. Tyvärr har man icke kommit derhän, och Jules Favre sjelf skall utan tvifvelicke misstaga sig på värdet af dessa fredliga försäkringar före segern. Preussen har ej för vana att lefva af blott och bart äran, och hittills har det icke gifvit något efterdöme i dessa teatereffekter af storsinnad moderation. Hvad det sade för sex veckor sedan var lämpligt för tillfället; hvad det nu eftertraktar är ett af segern berusadt högmods dröm. Det smickrar sig med hoppet att kunna söka freden i det af vapnen besegrade Paris; det vill taga ifrån Frankrike Elsass och Lothringen, hvilkas besittning tydligen ingår helt och hållet i Tysklands historiska missions program. Det är godt och väl; styrkan har sin yrsel; så länge hon icke möter något motstånd, som bör hejda henne, tror hon att allt är henne tillåtet. Preussen skall säga att det är segrare, att ingenting hittills har motstått dess vapen, samt att det har rättighet att utkräfva priset för sina segrar. Ack! kejsar Napoleon I var segrare äfven han, då han med ett enda slag nedgjorde Preussen vid Jena och styckade dess provinser. Kejsar Napoleon försvann, och hurg sönderstyckadt Preussen än var, har det icke desto mindre återupprättat sig och med tiden gjort en oväntad lycka: maktmissbruk ha sådana oundvikliga bakslag. Uppriktigt sagdt och utan att ens komma ihåg att det gäller oss, är det väl på allvar man påstår sig grundlägga fred genom att förödmjuka Paris och stycka Frankrike? Men ännu har Paris, såvidt vi veta, icke fallit i segrarens händer; det afvaktar drabbningen, utan att oroa sig öfver antalet af dem, som hota det. Skulle Paris ha den olyckan att duka under, hvilket iogalunda är säkert under nuvarande förutsättningar, skall det i alla händelser icke kunna tagas till annat pris än strömmar af tyskt blod, utgjutna för att tillffradsställa ett eröfrarehögmod. Och om Paris kommer till denna ytterlighet, skall hela Frankrike resa sig för att fortsätta striden. Antag, om ni så vill, den förtviflade hypotesen af ett till den grad nedgjordt Frankrike, att det såge sig nödsakadt att underkasta sig segrarens lag, underskrifva hans vilkor, tror man då händelsevis, att detta vorg fred? Tusen gånger nej. Preussen skulle Åre åda folken, ba gräft en ägrnnd mellan de båda folken, det skalle på sin väg ha utsått ett outplånligt hat, hvaraf hela generationer skuile intagas. Huru hård den lag än måtte bli, som man för ögonblicket skulle kunpa ha: makt att påtvinga Frankrike, förblir det ändock Frankrike; det skall samla sig i sig sjelf ända till dagen för en ytterlig och ursinnig vedergällning. . En fred i denna mening skulle tydligen af många skäl icke vara någon fred, och den skulle icke en gång vara säkarhet för Tyskland. Detta är dock den förevändning, hvarunder inkräktningsbegäret döljer sig. Tyskland måste taga sina defensiva försigtighetsmått, säger man! Ögonblicket är sannerligen väl valdt att åberopa dylika argumenter. Nåväl! antag allt detta. Elsass och Lothrinen äro med våld införtifvade i Tyskland till öljd af nya nederlag för Frankrike. Tror man, att det är nog att påminna dessa provinser, att de ha ett tyskt ursprang? Inbillar man sig, att de skola lugnt ötverlemna sig åt sina herrskare? Preussen sjelf omnämner dagligen den fiendtlighet, det röner hos befolkningarne; det arkebuserar stackars bönder, och ännu för några dagar sedan uppbrände det i närheten af Sedan en by med qvinnor, barn och gubbar till straff för det nationalgardister försvarat sig. Af två 1; MS LL