Aftonbladet – 22 september 1870, sida 3

till fånga vid Sedar, men under transporte rymde från sina bevakare och derpå öfve Belgien sökt komma tillbaka till Frankrike Hans beskrifning på det sätt, hvarpå preussarne behandläde sina krigstångar, stämme: fullkomligt öfverens med hvad korrespondenten till Daily Telegraph berättat, och ehurt den således till en del blott är ett upprepande, läsas den dock med intresse såsom er bekräftelse på en berättelse, som möjliger af många ansetts för något öfverdrifven. Har skrifver: Om du blott visste, hvilka odjur preussarne äro! Jag förlåter dem aldrig det sätt, hvarpå de la behandlat mig. Då jag etter slaget vid Sedan uppmanades att gifva mitt hedersord att icke vidare föra vapen mot preussarne, svarade jag med ett afslag, och tillsamtians med många officerare och 50 å 60,000 man, måste jag då marschera till en mark, der vi lågo i två dagar i hällregn utan något skydd, utan eld och utan en enda munsbit att äta. På tredje dagen) kom en baiersk officer till mig och frågade, om det icke vore bäst, att jag gåfve mitt hedersord och derefter lugnt återände hem. Jag afslog det. En timme derefter rde de till oss litet bröd, som vi alla slukade. När jag säger alla, är det dock oriktigt, ty hvar tjugonde man vär redan död af köld och svält. Du kan icke göra dig någon föreställning, hurudana förhållandena voro. Vi hade inga tält, inga fältkappor, ingen eld; det regnade oupphörligt, ochivi lågo i djup gyttja, genomblötta af vatten. Vi hade alla blifvit plundrade af soldaterna. Lyckligtvis hade jag alla mina penningar insydda 1 ett låderbälte, och det hade undgått deras uppmärksamhet. På eftermiddagen tilläto de oss för första gången tända några eldar. Mina lemmar voro så styfva, att jag knapt kunde röra mig. Vid min sida lågo två sårade; de dogo på natten. När någon afled, togos nans kläder af honom för att begagnas af de lefvande till skydd mot regnet. När någon jämrade sig för högt, stötte bairarne och preussarne nära nog ihjäl honom med sina sevärskolfvar. Nästa dag fingo vi litet soppa, blefvo på morgonen formerade i bataljoner, och 3 å 10,000 af oss erhöllo order att afmarschera. Jag frågade på tyska en preussisk kapten, hvarthän vi skulle; hans svar var: Håll munnen på lig, ditt franska svin, eller skjuter jag dig för pannan En preussisk musikkår spelade tyska nationalsånger, under det att vi marscherade bort. ön ofantlig mängd af bairare och preussare sågo på och öfveröste oss med hånfulla qvickheter. När en soldat, som kände sig för svag och trött tt gå fort, stannade litet, fick han en kolfstöt ned ordet: Vörwärts!s Voro vi för sjuka och vaga att resa oss och marschera, sparkade och logo de oss, så att vi icke kunde röra oss, och sastade oss derefter på sidan om vägen, der vi unde ligga och dö. Vi marscherade hela dagen mgefär 20 kilometer (omkring 2 svenska mil) ch fingo då tillåtelse att under stark bevakning ända eldar och lägga oss att sofva. Den enda nat, vi fingo, var litet bröd åt soldaterna samt röd och korf åt officerarne. Det lyckades mig iu att obemärkt smyga mig undan. Jag följde tt dike, som var fullt af vatten, uppnådde en kog och mötte slutligen en bonde, som jag öfertalade att visa mig vägen till den belgiska ränsen. KL. 4 på morgonen kom jag fram till 30uillon, bultade på en dörr och fick stiga in. Jag skall aldrig glömma den godhet, som visades nig af den fattige belgiern och hans hustru. Jag ade mig i deras enda säbg och Sof i 27 timmar itan att vakna. Då väckte de mig, emedan de ruktade, att jag var död. De gåfvo mig litet öttsoppa, som snart uppbjelpte mina krafter, och nin vänliga värd köpte mig då civila kläder, i vilka jag hoppas uppnå Namur, för att derifrån fver Lille begifva mig till Paris, der jag skall örsöka att hämnas. -Jag svär vid allt hvad heigt är, att jag aldrig skall förlåta preussarne det ätt, hvarpå de behandlade sina olyckliga fångar. Jnder min vistelse i Algier och Mexiko har jag ett många fångar bli illa behandlade, men de lefvo dock blott dödade; preussarne ha uppfört ig så, som ingen vilde skulle göra. De hänade ch skrattade, när de sågo en stackare vara nära öden af köld, regn och svält. Det var ohygggt att se dem stöta och slå sina fångar till maren med gevären, och somlige, som ej ville hålla ll godo dermed, dödades med bajonettstyng. Så inge jag lefver, skall jag aldrig glömma det: isste man blott, huru de behandlat oss, skulle Idrig någon hederlig man gifva en tysk ett handlag.