Aftonbladet – 22 september 1870, sida 2

ing de påbud framläggas för er, som i anseende ill sakens vigt måste utfärdas på förordningsväg. Måtte Gud välsigna edra bemödanden. Förtroendefallt, såsom jag låtit utfärda min kalelse till er, ser jag er skrida till er verksamhets vegynnelse. Edra ord skola vara ett fjerran försimbart vittnesbörd om trohet och fosterlandskärek och edra fredliga värf — derom är jag förvissad — bringa rika frukter åt rikets inre välärd så väl som åt dess anseende och maktställning. Måtte den makt och kraft, som endrägten föränar, från er sprida sig till Österrikes alla folk och välsignelserikt föra dem på de banor, på hvilka sann frihet, välgång och ära blorastra för ae enskild, hvarje stam och land samt hela riket. in ot Hr Af underrättelser från Potersburg vill det ! synas, som om den allmänna meningen i Ryssland skulle alltmera börja ställa sig på Frank! rikes sida, och att republikens proklamerande snarare ökat än minskat de ryska sympati-: erna för detta olyckliga land. Så skrifver en korrespondent från den ryska hufvudstaden till Indep. Belge den 10 dennes: Jag tror mig kupna meddela er några opplysningar, hemtade ur mycket god källa, om vårt kabinetts tänkesätt under den fransktyska konfliktens närvarande ställning. Att börja med kan jag försäkra, att den repubiikanska regeringens i Frankrike proklamerande har här gjort ett godt intryck icke blott på den allmänna meningen, utan till och med på regeringskretsarne. Den kejserliga regeringens sista dagar hade invgifvit dessa kretsar en sådan atsmak för de medel, omöjliga att qvalificera, som denna regering begagnade för att bedraga den franska nationen, och ministrarnes fräcka lögner hade en så förbatligt burlesk karakter, att Frankrikes anhängare började förlora allt hopp att kunna göra kejsar Alexander iotresserad för dess öde, Den evigt minnesvärda 4 September har undanröjt detta betänkliga hinder. När man såg verkligt allvarliga och hederliga män komma i spetsen för den franska regeringen, blef det åter möjligt att tala till Frankrikes förmån, och de en tid åtminstone af det ryska kabinettet afbrutna diplomatiska underhandlingarne begynte på nytt Ni vet redan att de äro på väg att leda tillett allvarligt försök till intervention. Det återstår mig att meddela några uppgifter om den riktning, hvari den ryska regeringen tyckes vilja föreslå en fredlig lösning. Det vill att börja med tyckas, att kejsar Alexander skulle vara mycket benägen att hos det segerrika Preussen föra Frankrikes territoriella integritets talan. Den ryske suveränen skall, enligt hvad som berättats för mig, hysa stor motvilja mot att se detta land beröfvadt provinserna Elsass och Lothringen. Han skall vara af den tanken, att det för att betrygga Tysklands integritet skulle vara fuallt tillräckligt att slopa desta provinsers fästvingar, hvilka der utgöra en strategisk bas i händelse af en möjligen inträffande invasion i Rhenprovinserna och Pfalz. Enligt detta program skulle Preussen åtnöja sig med en dryg krigsersättning och slopning af alla fästningar i Elsass och Lothringen. Emellertid tyckes vår utrikesminister icke anse det möjligt att af segraren utverka så betydliga eftergifter. Under förutsättning af ett afslag bereder man sig derföre att såsom nya gränser föreslå Vogesernas linie med bibehållande åt Frankrike af de befästa platserna i det franska Lothringen. Mycket lifliga underhandlingar pågå i denna riktniog i konungens af Preussen högqvarter såväl som i Paris. Samtidigt bemöda sig våra diplomater på det ifrigaste att få sitt förslag till uppgörelse antaget af de andra neutrala makterna, Hvad den allmänna meningen åter beträffar, så har den sedan den 5 d:s blifvit rycket mera gycnsam för Frankrike. Man önskar af allt bjerta slut på de olyckor, som hopa sig på det, och man skulle högeligen fägna sig åt att se den republikanska regeringen så mycket som möjligt godtgöra kejsarrikets felsteg. Denna stora sympati är isynnerhet att tillskrifva den nya franska regeringens sammansättning. — Vi ryssar äro mycket litet fallne för socislismens utopier, och man skulle med grämelse ha sett den franska republiken falla i hände;na på de nya sociala teoriernas adepter. Men nåmnen Jales Favre, Jules Simon, Erneste Picard samt till och med Gambetta uppfattas här såsom en allvarlig garanti, att den tredje republiken icke skall återfalla i den andras villfarelse. Om denna förhoppning förverkligag, kan det republikanska Frankrike räkna på våra sympatier lika mycket som på den stora republiken Förenta Staternas, hvilken i flere är stått på bästa fot med Ryssland och finner, att vår vänskap eger något värde, Så besynnerligt detta än förefaller, är det nya Ryssland, sådant kejsar Alexanders djapt demokratiska reformer jort det, alltmer benäget att söka sina bundsörvandter bland de regeringar, som på allvar utgått ur den allmänna rösträtten och hemta hela sin styrka fr n nationens enhälliga understöd. Det är måhända hufvudsak-: ligen härför, som våra sympatier vid krigets början voro på Tysklands sida, och jag tror mig kunna försäkra, att detta förhållande icke skulle ha förändrats, om ickå det andra kejsardömet störtat på det skamligaste sätt: Hvad den störtade chefen för detta kejsare döme angår, så kan han vara viss på att icke finna någon sympati hos oss. Det ryska samhället har alltid i botten varit fiendtligt mot honom, och vår regering underNSI amd ST ot NB NETA och var just i begrepp att gå ombord, då han hastigt hviskade till v. Stern: Se der kommer ta mig fan friherrinnan för att ännu i sista stunden plåga mig; det