Aftonbladet – 22 september 1870, sida 2

och var just i begrepp att gå ombord, di han hastigt hviskade till v. Stern: Se der kommer ta mig fan friherrinnar för att ännu i sista stunden plåga mig; de är du, som skickat mig henne på halsen Nej, visst inten, svarade v. Stern skrattande. Neka inte! Hvilken annan, än du, kunde väl ha ställt till denva skärseld för mig? Du kom ju nyss derifrån? Från skärselden ?, Nå, jaz; hvarför inte. Nej det är allt hon sjelf, som ställt till det; ren ifall jag bade gjort det, vore det väl inte mera än billigt, att jag försökte hämnas på min lycklige rival. Tänk dig, hor talade hela tiden inte om något annat, är dig, och sade inte ett enda ord om att jag skulle resa; hon frågade inte ens hvartöre jag reste.n Gå undan, von Stern, och låt mig komma fram; jag har lust att springa ned i hytten och görma mig År du goidat, åu? Ja, ty den äkta soldatea flyr endast för fan och gamla käringar. Emellertid hade friherrinnan med Ciothilde redan hunnit fraro. Hvad är, det jag hör omer, löjtnant Lindenbjelm! År det möjigt, att ni är nog oförståndig att vilja resa, när ni är dödssjuk?x Min bästa friherrinna, det är ett fullkomligt misstag; mitt lit är, hoppas jeg, ej det ringaste i fara; jag har endast varit litet opasslig på de senaste dagarne, men nu, på en stund, känner jog mig mycket bättre. Åh, det var då för väl! Således har ni kunnat gå ned sjelf, utan att behöfva bär rag? Felix gaf von Stern en vred blick. Men ni ser mycket klen ut, återtog friherrinnan, ni är så blek; ack, tag för all del vara på er helsa! Tänk, hvilken sorg ni skulle förorsaka, om ni genom er oförsigtighet Adroge er en farlig sjukdom. Åh, jag vågar viss inte smickta mig med, tt någon skulle bry sig om hvad som hände nig. 50, hvad pi är orättvis, löjtnant Lindenrjelm! utropade friherrinnan med en blick not höjden. Farväl, bästa fribkerrinna! Jag måste nu M ombord, såvida jag ej vill blitva lemnad fter.