Aftonbladet – 22 september 1870, sida 2

dan i går mycket sjuk och kan i dag omöjligt lemna soffan. Men, min Gud, hur skall han då kunna resa ? Ja, det vill säga,, rättade sig löjtnanten, ej det ringaste bringad ur koncepterna, matt det är med knapp nöd-ban kan gå, och om han iate på annat sätt kan komma red till ängbåtep, måste han väl låta bära sig dit i portschäs. Men är det då så nödvändigt, att han skall resa ? Ja, 2lldeles nödvändigt. Han fick i går afton ett bref ifrån sin onkel, deri denne bad honom att ofördröjligen komma till sig, ty han, onkeln, är så sjuk, att det är fara för lifvet; det vill säga, rättade han sig hastigt, att brefvet naturligtvis var från onkelns läkare., Ja, men det är ändock alltför oförståndigt att vilja resa, när man är såsjak. Kan då inte löjtnanten öfvertala honom att stanna qvar, åtminstone ett par dagar ? Nej, min bästa friherrinna. Jag har hela morgonen förgäfves försökt öfvertala honom till att slå resan ur hågen; men han är obeveklig.o Men hvad är att göra? Resa får han bestämdt inte. Finnes det då ingen, som kan förmå honom att stanna qvar?, Jag vet inte, sade löjtnant v. Stern långsamt och försökte att se helt oskyldig ut, men ur ögonen tittade dock skälmen fram — de tindrade af odygd. Det vill säga, att löjtnanten dock anser det inte vara alldeles omöjligt, att det kan finnas någon, som kunde lyckas förmå honom afstå från resan ? Ja, det vore kaneke inte så alldeles omöjligt. ECAck, den som bara visste, hvem denna någon vore! Har löjtnanten ingen aning derom?. Om jag det hade, skulle jag ändock inte väga förråda det, sade han i det han steg upp och till afsked kysste friherrionans hand. Till ångbåten buros koffertar, nattsäckar och klädespersedlar af hvarjehanda slag. Några afresande badgäster hade redan gått ombord;. andra stodo ännu qvar på stranden, samtalande med väpnver och bekanta. Felix hade till afsked tryckt brukspatrönens händ