Aftonbladet – 20 september 1870, sida 2

astat ansvaret för krigsförklaringen direkte ch i den officiellaste form som gerna ärli änkbar på Louis Napoleon personligen, och li et torde således falla sig litet svårt attl! ängre upprätthålla och utan att trampa den !: istoriska sanningen under fötterna för po-: tiska ändamål som ej nog kunna fördömas!: illgodogöra Napoleons i samtalet med Bisnarck uttalade påstående, att det ej är han!: om tvungit Frankrike, utan detta som : vungit honom till krig. i De vidunderliga ryktena om en bonaparistisk restauration med tyska bajonetter gå! ortfarande i Berlin och, häriligger det märkliga, Itgöra föremål för en allvarsam diskussion tidningarna. Den officiösa pressen förklaar, att kejsardömet alltjemnt är Frankrikes agliga regering, och andra tidningar försumna ej att draga konklusionerna deraf. Freden, äga de, kan endast afslutas med den restauerade kejsar Napoleon, åt fransmännen emnadt att sedan söka komma öfverens med in herrskare bäst de kunna. Med anleding häraf yttrar LIndependance Belge: Huru omöjlig och vidunderlig blotta tancen på en sådan restauration kan förefalla, kulle det dock ej alls förvåna oss, om den verkligen blifvit hyst af den man som för iitton år sedan gjorde den 2 December och om nyss tvang de armeer som Frankrike unförtrott i hans händer att kapitulera i Sedan, då det efter berättelser som förskrifva ig från general Wimpffen sjelf ännu fanns ;n möjlighet att genom en beslutsam handing rädda åtminstone en del. Det är ej tan öfverraskning man ser den utomordentiga uppmärksamhet som af det preussiska hofvet slösas på fången som döljer sin skam på Wilhelmshöhe, och man frågar sig, om man ej är berättigad awt förklara den med den vansinniga plan, hvars tillvaro blifvit oss af trovärdiga män, som äro i tillfälle att känna hvad som föregår, försäkrad såsom vida allvarsammare än man till och med i Berlin är benägen att tro., Den officiella Staatsanzeiger meddelar. en berättelse om kapitulationen i Sedan, hvari några hittills obekanta detaljer förekomma. Så heter det der bland anvnät, att kejsaren vid mötet med konung Wilhelm uttryckt den önskan, att han, för den händelse han på resan till Tyskland skulle komma att passera franskt område, måtte erhålla en så stark militärisk betäckning som möjligt. Prefekten i Nancy, Podevin, en imperialist af renaste vatten som af Palikao afsattes, emedan han utan att göra motstånd uppgifvit den öppna staden Nancy och kastat et i staden befintliga kruttörrådet i floden, försvarar sig nu i ett bref till Libert för de mot honom gjordabeskyllningarna. Han hade länge förut förgäfves bedt om vapen för Nancy, Luneville, Toul, m. fl, men ej erhållit några sådana, så att borgarne, straxt innan preussarne anlände, mäste patrullera om nätterna beväpnade med käppar. Ingen soldat, ingen officer, ingen gendarm hade funnits qvar i staden. Hvad rutet beträffar, hade den kommenderande iogeniörofficeren sjelf, utan prefektens vetskap, låtit kasta det i kanalen. Då han efter erhållen befallning velat låta spränga bron i luften, fanns intet krutkorn mera qvar. För öfrigt skulle det också varit obehöfligt då några timmar efter den första orderns inträffande ett chiffertelegram från kejsaren kom mig tillhanda, hvilket betalte mig att ej låta spränga bron. Om kejsarinnan Evgenies resa från Ryde till Hastiögs och sammanträffande med sin son skrifver en korrespondent till Kölnische Zeitung den 13 Sept.: Från London kan man komma till Hastings å två öch en half timmar, från Dover och ortsmouth på en eller en och half timme. Kejsarinnan Eugenie hade kommit från Portsmouth, sedan hon på sir John Bourgoynes lilla kutter efter en stormig öfverfart från Havre anländt till Rhyde på ön Wight. Rhyde har ingen hamn men erbjuder, såsom en integrerande del af Portsmouths redd, en i alla vindär säker ankargrund för både tuvga och lätta krigsskepp. Dit hade sir John Bourgoyne styrt kurs med sina oväntade franska gäster, icke derföre att kejsärionan, såsom man berättat, trodde sin son vara på ön Wight, utan derföre att han i denna stormiga natt måste vara betänkt på att med sitt lilla fartyg styra till första ankarplats på engelska sidan. Den förmodan man i början hyste att kejsarinnan icke vetat, hvar hennes son befann sig, är oriktig, och äfvenså oriktigt är det i flere engelska blad återgifna meddelandet, att hon först i Rhyde erfarit prinsens landstigning i Dover och hans resa derifrån till Hastings. Hon hade redan före sin flykt från Paris blifvit underrättad derom och tagit vägen till Deauville endast derför, att hon der hade en pålitlig vän, af hvilken hon kunde hoppas, att han skulle draga försorg om hennes ötverfart till England och att å andra sidan en resa till Calais eller öfver Belgien till Ostende och Dover syntes honom farligare. I Rhyde, der hon med tårar i ögonen taokade sir John och lady Bourgoyne (begge förut för henne kända personer) för den bjelpsamhet de visat henne, och der matroserna på den lilla kuttern först erforo hvem den dam var som på ett så hemlighetsfullt sätt kommit ombord och inlogerats i lady Boursoynes egen hytt, uppehöll sig kejsarinnan endast så länge som behöfdes för att afvakta den första ångare som derifrån afgick till Portsmonth. Öfverfarten fordrar i lugnt väder icke mer in en timme och under sommaren far mellan Portsmonth och det närbelägna Stokes Bay rån morgon till afton hvarje timme en ånvare öfver till Rhyde och derifrån tillbaka. Det är små passagerarebåtar, som beräkna för färden 1 shilling person. Med en af dessa passagerarebåtar, den förta som på morgonen afgick från Rhyde till Portsmouth, gjorde kejsarinnan Eugenie torslagen den 8 dennes öfverlarten. Det. var mkring kl. 1, 8 på morgonen. Sjön gick vögt. En gå dimma höljde land och haf. Luften på däck var kall och fuktig. En kappsäck och tvenne nattsäckar innehöllo alla 1iennes reseeffekter. Tvenne fruntimmer och n enda betjent utgjorde hela hennes svit ch utom dessa fanns det knappast ett dus-,: