Aftonbladet – 20 september 1870, sida 2

STOCKHOLM den 20 Nept Telegrafen öfverraskar oss med den underrättelsen att Thiers, som, enligt hvsd som förut berättats, skulle frän London fortsatt resan till S:t Petersburg, återkommit till Tours, der en del af den provisoriska regeringen har sitt säte. Har hans beskickning misslyckats eller medför han något förslag som han velat i egen person framlägga för sin regeriog? Härom skola vi säkert snart erhålla någon närmare upplysning: Föröfrigt är ställniogen sedan i går oförändrad. De tyska armeerna fortsätta sannolikt sin inneslutningsrörelse. Vår i går uttalade förmodan att det är från södra sidan tyskarna ämna göra sitt hufvudanfall bekräftas af ett telegram från London, som äfven vill veta, att det är konung Wilhelms afsigt att göra Versailles till sitt-högqvarter. I samband härmed är det af intresse att erfara, att den nya armå, som organiseras bakom Loire, är mycket betydlig och fått till befälbafvare en skicklig militär, f. chefen för Paris nationalgarde, general La Motte Rouge. Vi känna ännu ej hvad de franska tidningarne haft att förmäla med anledning af fi. d. kejsarens ömkliga förklaring till Bismarck, att han ej velat kriget, utan af opinionen i Fraokrike blifvit tvängen dertill. Deras första intryck bar förmodligen varit det af stum häpnad. Den österrikiska och belgiska pressen har deremot redan börjat kommentera den, liksom de preussiska tidningarne kastat sig öfver den, för att dermed stödja sitt allranyaste älsklingstema, att tången på Wilhelmshöhe ännu alltjemt är den lagliga representanten af den enda makt i Frankrike med hvilken Tyskland kan sluta fred. Så yttrar Neue Freie Presse, on tidning som eljest ej i ensidig tysk uppfattning ger sina samtida i Berlin mycket efter: Att Louis Napoleon egentligen ej velat kriget. utan af sitt lands allmänna mening dertill blifvit tvungen, ett sådant påstående är den skamlösaste osanning som någonsin blifvit slunogad verlden i ansigtet. Man erinre sig blott det senaste årets händelser och det sätt hvarpå detta krig planerades i Tuilerierna. Sedan man i åratal användt en blindt tillgifven press att bearbeta landets almänna rtmeniog i den riktningen att Frankrike måste, i nödfall mad vapen i hand, förskaffa sig en ersättning för Sadova, blef plötsligt i början af detta år ministeren Ollivier insatt och en författningsreform företagen som ej hade något annat syfte än att utgöra förevändning för ett plebiscit som skulle på nyt befästa kejsardömets stabilitet i Louis Napeleons person och omedelbart före ett redan då beslotet krig utrusta denoe med nationens fullmakt. Sedan plebiscitet haft det bekanta glänsande resultatet, fans det ingen gräns mer för kejsardömets krigsraseri. Utrikesministern Daru undanträngdes och ett notoriskt dumhufvoad, hertigen af Gramont, hemkallades från sin ambassadörspost i Wien för att öfvertaga ledningen af utrikes ärendena. Hvem skall man väl pu få att tro, att denne Gramont skulle, utan direkt uppdrag af sin herre, i lagstiftande kårens session den 7 Juli afgifvit denna bekanta förklaring som med ens tillintetgjort alla utsigter till en fredlig lösning? Kort efter denna förklaring föreföllo de bekanta händelserna i Ems och då den hohenzollernska kandidatoren var återtagen och alla de europeiska regeringarne ifrigt uppmanade franska kejsaren, att -han skulle nöja sig med denna diplomatiska framgång och ej drifva saken längre, då lydde hans svar: Ett sådant, till. fälle att göra upp räkningen med Preussen återfinner jag aldrig.. Depescherna från de