Aftonbladet – 16 september 1870, sida 3

fere håll i landet, vär kreaturen om våre; Släpptes Ht på marken, kunde få den sorg. liga anblicken att 8ö dem formligen rögla och vackla af utmattning efter den svåltkör, dd bm vintern bade måst undergå, och huru då. lig deras afkastning då måste bli, kan mar lätt tänka sig. Icke en gång vistelsen på d frodiga flellbefeha vid midsömittartiden för. .mådde bota den knäck, de häfigehörh fått Detta lika barbariska som i ekonomiskt af. seende ofördelaktiga bruk försvinner nu me och ter, Sch det är nu blott på mycket fö ställen, 80 Vefölknihgök förtföår jand förbise ,!sin egen fördel för att tillfredsställa deri stölt: -I het, som Jigger i att kunna berätta, att mar II bar ett stort antal kreatur i båsen. Hand i -Ihand härmed Bå betiörandena ttt förbättra Iracerna. — Ständiga djurexpositionör; föran.Istaltade dels genom statsbidrag, dels genom I privat initiativ, ha i detta afseende visat sig Iinycket verksamma. Hvad den stora hornI boskapen böträllar, 83 har begagnandet af TlAyreshiredjur vunnit temligen mycken SpridHing, under det att af inhemska racer isynJhörligt dön thölemarkska, har varit eftersökt till förädling. På föräaling åf fårrasen arbetas det äfven med framgång isynpnerhet i Vestlandet, der stambjordar förnämligast af Cheviottår äro anskaffade på många ställen. ktt enda djuislåg befiinet sig afejordt på återgång, nemligen renarne; dessa nälaö att tamt tillstånd endast i Tromsö stift samt den innersta delen af norra Throndhjems amt; dessittoin Äknas några små hjordar vid Röros sämt på Bordalstjöllet på Vös Meras anta är likväl till och med i Finnmarken aftagande, hvilket man har tillskrifvit den år 1852 från ryska sidan verkstdllda bripsspitrringen; fill en lel äfven det tilltagande bränvinssupåndet teh deraf följande demoralisation och utarmning bland lapparne. Samma framåtgående till ett hättre, som är påtaglig i afseende på djurens godhet, lädugårUsbosättningen och vinterfodriogen kan man äfven, om också mindre grad, iakttaga rörande mjölkens behandliiovg. Allt detta i föreniog gör, att den stigande befolkniogen i landtdistrikterna obestridligen hu dråger slötrö vinst af sin pumeriskt mindre kreatarsuppsättning, än hon för en half menniskoålder sedan hade af den störrk mängden djur, och förbättripgarna i alla riktningar at boskapsskötseln måste nu anses vara på så god väg, som man rimligtvig BR rr Ur rn TT EF fr ff fa kan vänta och önska. Det återstår slatligen att kasta en blick på den tredje närivgsgrenen, hvilken är af siörsta betydelse för det inre landets befolkning, nemligen skogsskötseln. Dennä fyller icke blott på de allra flesta ställen distrikternas eget behof, utan gifver också i det hela taget ett betydligt öfverskott till utförgel. Det är isynnerket från trakterva kring fllömmens; Hraminenselfrens och dei Skiensfjorden utmynnaide Gifvarnes tättendrag som det mesta af den utskeppade trälasten köms mer samt dernäst en del från de inre traktama vid Throndbjemsfjorden. Utförseln af ebnä -väfä hir på de senare åren ständigt varit i stigande; under det att den åren 1856—60 i medeltal utgjorde omkring 308,000 kommersläster årligen, uppgick den under den följande femårsperioden till 380,000 kommersläster och bar sedermera gått ännu högre upp, så t. ex. i fjol ända till 428,000 E.-J., hvilka representerade ett peohiogvärde af ömkriog TV, tollliooef spdr. Men blott en mindre del bärat kommer sjelfva det inte landets skogsegande befolkning tillgodo, ty största delen representerar transportoch förädliogskostnaderna. Det oaktadt är dock skogsskötseln äfven för dessa en mycket väsentlig inkomstkälla, hvilken på sina ställen, t. ex. i den nedre delen af Glommens dalgång, har spridt stort välstånd; men det är knappt något tvifvel underkastadt, att denna källa är på väg att betydligt utsina, emedan en så stor utförsel icke kan åstadkowmmas, utan att skogarne medtagas i otillbörlig grad. Klagomålen öfver den tilltagande skogsförödelsen äro förötrigt icke nya; redan i början af det förra århundradet fann regeribgen det nödvändigt att gripa in, och man gick då så långt söm att inrätta ett pgeneraltorstamt hvilket till och med skälle utsyna, hvad den privata fioge bugga i sin egen skog. Nu ställer sig naturligtvis den mera korrekta upptattningen af gränserna för statens myndighet i vägen för sådana stadganden, och det enda man kan göra från offentlig sida är att åstadkomma en skarp kontroll öfver och en ändamålsenlig skötsel af de staten tillhörande betydliga skogssträckorna, samt derjemte bidraga till att sprida sundare åsigter om betydelsen af en god skogsskötsel i det hela taget. Skåsa vi nn tillbaka på de data, som här olifvit framhållva i afseende på omfånget af och brukningssätten i de här nämnda tre häringsgrenarne, så finna vi, att orsakerna ill det ekonomiska försvagandet säkerligen ill en väsentlig del måste sökas i det forserade sätt, hvarpå man idkat åkerbruket ch skogsskötseln utöfver de gränser, som le naturliga vilkoren och sunda ekonomiska fundsatser kunde medgifva, under det att! et skedda framåtskridandet i boskapssköteln icke har förmått uppväga följderna at let i de båda förstvämnda näringsgrenarne nträffade tillbakagåendet. En utjemninog yckes dock redan vara på väg att uppstå i sfseende på det rätta förhållandet mellan kerbruket och boskapsskötseln.