Aftonbladet – 16 september 1870, sida 3

tiondedel med blandsäd, hvaremot hvetet må jste låta nöja sig med en så liten del Sör 12!2 procent. Under det att hvetet blott odla i något större utsträckning i de sydligast I distrikternå omkrting Kriatianiafjorden, är kor nt allmänt 1 öfre delarne af det Östenfjeld (ske samt i de nordligaste amten åf lände Tblandsäd omkring Miösen, då däremöt råg ä Jhofvudsädet i de iesta delar aflandet. Me jdvantiteten af hvad som produceras är lång lifrån tillräcklig till landets behof; å blot från några dis rikt5r kan tpåh böräka något till titförser till granntrakterna, Isyn nerhet trakterna omkring Kristianiafjordens Randsfjordens, Tyrifjordens och Mjösens ba siner, de aydligårb delarne AF Iöugens bh lömmens dalsänkor, vidare Jaderen i Kri stiansands stift samt trakterna söder on Throndbjemsfjorden och vid dennas innerst: ända. Eljest är behofvet af främmande span: mål i hög grad kännbart isynnerhet natur, ligtvig alltörter söm man kommer högre til fjells eller längre borr ut. Under det att de sammanlagda produktionen (reducerät I korn värde) är beräknad till någöt öfver 52 mil lioner tunnor, utgjorde införseln under qvin: qvenniet 1851—1865 i medeltal icke obetydligt öfver 1!2 million tunnor årligen, eller med andra ord af hela förbrukningen. förskrefvd sig blott 04 procent från den inhemska produktionen, hvaremot de öfriga 35 procenten måste införas. Och hvad som isynnerhet förtienar anmärkas är, att deona, långt ifrån att hålla jemna steg med befolkningens tillväxt, har varit stagnerande: ty år 1956 frambrägte lårdöt sjelf 75 procent af de åker bräksprodukter, som erfordrades under det att man då blott behöfde införa 25 procent. Häri ligger det tydligaste bevis på, att åker. bruket i Norge nä nar natt, om också icke sih yttersta gräns, så likväl ett omfång, som man under nuvarande förhållanden icke med fördel kan öfverskrida i någon synnerlig grad. Man kan viseerligek producetå mer spanmal, och mån gjorde det verkligen för halfannat årtionde sedan; men då man upphört dermed, är det tydligt, att man icke funnit sin fördel dervid. Detta är också mycket naturligt, och det är i allmänhet taget khappl egnadi att föräbieda någön klagan eller väcka någon misströstande föreställning om tillbaka ng och åfmattnika i ländets ckhäomiska fiirmåsä: För ett populärt sätt att så saken ligger det visserligen någonting smickrande i att kunna läsa om sitt fädernesland, att det, såsom man brukar kalla det, kan förse sig sjelf med nbrödfödan, och man tänker sjö gerba, Att hvarje land, söm icke förmår dlla, är alsatt för stt i hvad Ögöpblick som helst stå der inled hungersnöden för dörren, Men man behöfver icke grubbla mycket för att inse, huro ytligt ett sådant sätt att se saken är. Om ett land producerar andra varor, som ständigt behöfvas al ändrä nätioher, och söm dessa äro villiga att betala så väl, att pröducenten förtjenar betydligt på försäljningen, och om tet desstitoin har Jätt och nära tillträde till länder, från hvilka det kän Hemta spanmål för billiga priser, är det klart, att det bär sig för det att nedlägga mera af sitt kapital och sitt arbete på att producera dessa varor än att använda dem till att aftvinga en otacksam jordmån spanmål, som då kan bli allt ör kostsam. Det äri det hela taget händelsen ned Norge, som i sina fiskerier, sin trävaruitförsel och sån sjöfart har näriögsgrönar, på vilka det för en stor del af invånarne är förnånligare att använda sina krafter än att ippdrifva jordbruket till något större omfång. Den enda eventualitet, i hvilken denna Norges rist på förmåga att sjelf förskaffa sig brödöda kan tänkas skola få olyckliga följder; ir naturligtvis ett krig, under hvilket kompunikationen med de länder, från hvilka vi remta vår spanmål — isynnerhet Danmark ch Nordtyskland — blefve afbruten. Men nan föreställer sig säkerligen — isynnerhet id minnet af de sorgliga krigsåren 1807— 809 — denna eventualitet i en förskräckliare skepnad, än den nu vid förekommande all skulle antaga. Norges handelsflotta har u fått ett omfång, som säkerligen till och ned för en öfvermäktig blokadflottilj skulle öra det till ett mycket svårt arbete att förindra henre att löpa in i de många hamarne längs hela Norges kust, och vidare har nan Du ett tillfälle, som då saknades, till andväga spanmålstillförsel från Sverge. Emellertid äro de tre nämnda hufvudäringsgrenarne skogsskötseln, fisket och sjöarten enligt sin beskaffenhet inskränkta till e delar af befolkningen, som bo vid de stora jordarna och vid kusten. I de stora distriken inne i landet måste man vara betänkt på n näriogsgren, som direkt kommer invånarne å stället till godo, och denna finner man i oskapsskötseln, hvilken isynnerhet får sin! eydelse der, hvarest .åkerbruket börjar förvinna, således dels i de högt öfver vatten tan liggande dalsänkorna, dels längre mot orr. I den hälft af det östanfjellska Norge, om ligger närmast vattenskilnaden mot det ordfjellska och vestfjellska, således i Gudrandsdalen, Valders, Haliingdalen, Numedal, fre Telemarken samt dernäst i de Bergensa amten, isynnerhet Nordre Bergenhus, kan jan väl säga, att boskapsskötseln är den igtigaste närivgskällan. I hela riket beräkades kreatursantalet år 1865 till 149,167 ästar, 953,036 hornboskapsdjur, 290.985 får l: ch getter, 96,166 svin och 101,768 renar ler (beräknadt efter formeln en ko — 22 häst får eller getter, 2 svin och 4 renar) till-: ummans 1,657,626 kor (på en befolkniog af 700,000 menniskor; i Sverge voro de reoektive talen efter samma formel 3,317,522 or på 4,173,000 menniskor). Äfven här viwr sig det märkliga förhållandet, att kreairsantalet blott har gått mycket långsamt amåt; i decenniet 1835—45 visade det en rökning mot det föregående decenniet af 30 rocent; under nästa årtionde hade denna rökning sjonkit till 14 procent, och åren 355—065 visade sig till och med en minsking af omkring 1 procent. Härtill måste