Aftonbladet – 16 september 1870, sida 3

Bret från Worge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 13: Sept. Man kan säkerligen utan att göra sig skyldig till någon oförtjent materialistisk uppfattning påstå, att en mycket väsentlig faktor i den orc, som under de senaste åren visat sig hos de norska landtdistrikternas befolkning och som stundom äfven antagit en politisk karakter, har varit en känsla at olyckliga ekonomiska vilkor. Endast derför har denna oro och denna rörelse förmått gripa så djupt ned i tolkets nedersta lager, att dess ledare ha förespeglat ekonomiska fördelar, antingen man nu trodde sig skola ernå dem på naturliga och möjliga vägar, såsom genom en större sparsambet och omtanke i statshushållningen, eller då naturligtvis på detta sätt målet icke kunde vinnas i ett ögonblick — genom mera radikala och förment verksammare åtgärder såsom räntans frigifvande, inrättande af en nationalbank och dylikt. Att bär var ett samhällsondt, som måste ådraga sig uppmärktamhet, derom kunde meningarne icke vara delade. Ensamt det förhållandet, hvilket genom fullkomligt pålitliga beräkningar är konstateradt, att Jordegendomarne i det östanfjeldska Norge, d. v. s. 1 den del af landet, der de spela den hufvudsakligaste rolien, år 1866 hade förlorat en fjerdedel af det värde, de år 1861 hade haft i den allmänna omsättningen — och det finns skäl att antaga att de sedermera knappt ha stigit i pris — vitnar,: att de klagomål, som främställts, ingalunda ha varit ogrundade. Ed annan fråga är det, hvilka skälen väl kunna ha varit till denna återgång, hvarest iran skall söka medlen att hejda den, samt huruvida det finns någon utsigt, att dessa medel skola kunn3 användas. En skildring af det tillstånd, hvari enligt de nyaste statistiska data, isynnerhet femårsberättelsen för 1861—1865, Norges tre vigtigaste landtmannanäringar, jordbruket, boskapsskötseln och skogsskötseln, befinna sig, skall kanske bidraga att sprida något ljus öfver de här framställda frågorna och torde väl också i sig sjelfva tå förutsättas ega intresse. Det är isynnerhet i jordbruket, som man finner den ofvannämnda stagnpationen, ja till en del tillbakagång, Men här kan det säkerligen på förhand sägas, att denna mindre är att tillskrifva någon tillbakagång i folkets företagsamhet än den omständigheten, att jordbruket förr var uppdrifvet till ett. omfång, som :icke stämde öfverens med de naturliga förhållandena och behofven. Man bröt upp nytt land, odlade myrar, köpte jordegendomar till högre priser — i Kristiania stift stego de i decenniet 1850—1860 mer än 50 procent i pris — och alla menniskor ville vara landtbrukare, antingen de hade något begrepp om jordbruk eller ej, antingen jorden låg väl eller iila till. Att en reaktion måste inträda, kunde ej undvikas. Ty Norges naturliga beskaffenhet sätter en temligen trång gräns för jordbrukets utvidgning. . Väl går hvetet ända till ett stycke norr om Throndhjemsfjorden — eller noggrannt 641. graders nordlig bredi, under det att hafren har sin yttersta gräns vid den 69:de och kornet till och med först vid den T70:de breådgraden. Men blott en ringa del aflandet, — hvilket man riktigast kan tänka sig såsom en stor fjellplatå med en mängd -remnor och klyftor — kan uppvisa en jordmån, som utan alltför oproportionerliga ansträngvingar låter odla sig, och till och med här kan man under den torka eller den frost, som tid efter annan hemsöka åkrarne, blott vänta en torftig och osäker afkastning, under det att andra näringsgrenar öppna ett ojemförligt mera tacksamt fält för kapitalerna och ansträngvingarne. : Till och med nu, efter alla de ansträngningar som blifvit gjorda för att utvidga åkerbrukeis område — åren 1830—50 nästan fördubblades detta — kan man blott. uppskatta den jordyta, som består af åker, till knappt 42 af Norges 5719 geografiska qvadratmi! eller, om man atdrager trädesjorden, till omkring 39 geografiska qvadratmil. Af denna jordyta användes 15 procent till odling af potates, de öfriga 75 till egentlig sädesodling, hvaraf åter mer än hälften är besådd med hafre, ungefär en fjerdedel med korn och em