Aftonbladet – 16 september 1870, sida 3

I kerna än ii våra barbariska förläder; men hvad han isynnerhet fioner betänkligt är att JÖhlenschlägers entusiasm för det gåtnle norsen synes vara alldeles uppriktig och på visst Salt intehöller hans trosbekännelse. Alltså, om Öhlenschläger icke hade på allvar varit gripen af det garilå nordens herrligbet, om han blott hade lekt derriied säsöm ihåf brakade leka med de grekiska myterna och med de grekiska gudarna, Apollo, Minerva, Jupiter, Venus och Diana, då hade ingenting varit i vägen, detta hade oskså andra gjort före honom utan attnågon klandrat deii dörför: Med andra ord, hadö han förhåltit sig så som Snugg i Midsommarsnattsdiöinen., åå han sticker sitt eget hufvud fram ur lejoös häden; på det damerna icke må bli rädda, och ej för all föfldens gyid vill att man skall anse--honom för ett verkligt lejon, så skulle man kanske i journalerna hafva priset honom som en upplyst ande, den der, om än ban terotäde sina ämnen från nordens forn-. tid, likväl var alltför förståndig för att på allvar sätta pris derpå; ja fneb skulle då gerna hafva erkänt hans talang, och man. skulle, som sagdt, hafva gifvit honom 5 plats på den danska parnassen vid sidan af de mänga änbåra så kallade klassiska skalderna. Men han skälla då svårligen hafva skapat någon ny era i den danska poesien, ty den som icke sjelf känner sg gripen af det ämne han behandlar, han skall svårligen gripa och hänföra någon annan eller föra sin tid framåt, lika litet inom poesien som inom något a Dhat konstområde. Men, kan man fråga, vär det då nödvändigt att tro på Oden, Thor och Freyä, för art lyckas i dikten framställa dem, och är det nödvändigt att Öhlenschläger skall tro på nattens och dagetis hästar, derför att han omtalar dem i Guldhornene? Dylikt är ju i vår tid omöjligt, eller om det är möjligt, skulle det då icke vara ett återfall till hedendomen, åt hvilket recensenten kunde hafva rätt att skaka på hufvudet, och hvilket man måste betrakta som ett fullkomligt vanvett? Att Öhlenschläger icke på detta sått har trott på forntidens gudar eller på nattens och dagens hästar, faller af sig sjelf, och dettä kan ingen fordra af en nyare tiders skald. Men hvad iman kan och skall fordra, det är att han i sin intersta själ har varit hänförd at hvad han frainstöller, att de föremål, han behandlar uti framstälipinens ögonblick i stora, klara skaldesyner framträdt för hans öga, detta är ett väsentligt vilkor för hvarje sannt poetisk skapelse, antingen det är verkliga eller blott fantasiväsenden som skola framträda. Sålutida har t. ex. Shakspeare med själens öga skådat hexorha i Macbeth; han har också skådat feerna i Midsoimitiattattsdrömmen, han har bört slagen af deras vingar och gripit dem ur luften i deras flygt. På denva väg måste hvarje sann dikt uppstå, och den som aldrig haft sådana syner kan möjligen skrifva ett zirligt, korrekt poem, tillskuret efter alla konstens reglor, men en äkta skald blifver han aldrig. Det var detta som gjorde Öhlensehläger till hvad han blef och gaf honom trollstafven i handen. Och hans makt skall ej gå förlorad, om man än hundra gånger kunde bevisa att ban tagit fel i den yttre historiska drägten. (Hvad här är sagdt torde kunna gälla äfven hos oss, om Tegner och särskildt om Frithiofs saga.) I sitt inre var Öhlenschläger genomträngd af den tanken att våra äldsta förfäder, som man brukar betrakta såsom barbarer och som visserligen ej kände mycket af våra) upptäckter och vårt förfinade lefnadssätt, dock egde en långt fastare tro och en långt högre kraft än vi, och om vi icke kunna vinna detta tillbaka, så bjelper all yttre konst och visdom och vetenskap oändligen litet, ty då skall lifvet blifva matt och svagt, enär det högre pulsslaget saknas, det enda hvarigenom lifvet kan förnyas och föryngras, Detta l var Öhleoschlägers stora poetiska tanke, som. framförallt höjde honom öfver prosans verld, Detta är den höjd, hvorfra vi er sunkne.! hvortil vi skal op, som han sjelf säger Detta kan mar då gerna kalla hans trosbekännelse och derför att han trodde så fast derpå, derför att hans stämning var så mäk-: tig och sann, derför fingo hans dikter en sål hänförande kraft, att vi svårligen kunnal: motstå dem, antingen vi föröfrigt dela hans tro eller ej. Men, kunde man invända, om också Öhlenschläger en tid bortåt och isynnerhet i sinj! första ungdom egde en sådan siareblick, och om än han då syntes stå öfver den tid hvari! han var född och uppvuxen, så kunde han ! dock senare icke förneka sin slägtskap der! med, något som visar sig redan af de ändringar han vidtog i sina ungdomsdikter. Denna invändning, säger Hauch, är ensi-l! dig och eger gällande kraft blott då manj! tager hänsyn till de prosaiska ögonblick, som : ingen diktare kan frigöra sig från. — Dettal är den dödliga sidan bos diktarne, den hvarigenom de stå i sammanbang med sin tid; när de hänföras af sin genius, får det hela ett belt annat utseende. När Holberg t.ex. resonnerar öfver sina komedier, blir han icke sällan ganska kälkborgerlig och sätter moralen som det högsta och vigtigaste, hvaremot han betraktar komiken som en tillsats för att få moralen att glida ned; så törgyller, menar han, apotekaren sina piller och så måste man smörja hjulen på en vagn, att den må rulla dess bättre framåt. Men när hau diktade sina mästerstycken, då greps han af en anvan ande; som förde honom upp till höjder, hvarifrån han skådade sina stora diktarsyner, hvilkas betydelse han i sina prosaiska ögonblick icke alltid sjelf förstod att värdera, fastän just dessa gåtvo hans arbeten den l! oförgängliga ungdomen och friskheten, under det hans moral redan tager sig något föråldrad ut. Märkligt är också, att just vär ett af hans lustspel var fulländadt, när havs diktar-ande deri hade funnit ett uttryck, just då ansåg han sig förpligtad att tänka på moralen och tillade gerna ett slotvers, hvari han, liksom med pekfingret, tillkännagaf huru man borde begagna hans skapelse. Och likväl skall man svårligen kunna neka, att dessa verser, som författaren kanske i sina pro1