Aftonbladet – 16 september 1870, sida 3

-jbehag, utan att styckets egentliga betydelse , I derigsnom upplyses eller omtöcknas. Att äfven Öblenschläger fick betala sin 2 tribut till den tid hvari han var född och ) oppvaxen, är sålunda icke underligt; undertlligare är att hanisina bästa ögonblick konde Iyfta sik så högtöfver samtiden. Föröfrigt kan gälla om honom hvad han en gång så träffande har sagt orm Göthe. Denne diktare har, sade Öhlenschläger, på gamla dagar byggt sig en bur at hamanitets-, billighetsoch försigtighets-grunder. I denna bur ligger han som ett tamt lejon och betraktar sin omgrfring, men då och då får den gamla lejonnaturen ånyo ötverbanden och han bryter då plötsligen fråta ur buren i all sin fordna kraft och vilda storhet. Just så gick det med I Öhlenschläger sjelf, han hade utarbetat ett slags lefnadsfilosofi, som ban betraktade såI som den högsta visdom; äfven han talade -l ofta vidt och bredt om humanitet, billighet loch försigtighet mot samtiden, och han hade ) också på sitt vis byggt sig en bur, hvari han sökte tämja sin ursprungliga natur. Men licke sällan hände det äfven honom, att den I gamla naturen ånyo tog öfverband; då bröt ) han också plötsligen fram ur buren, då hörde (man åter den gamla harpan klinga liksom i I fordna dagar; och hvad angick den äldre I nordiska storheten, som han i unga dagar kämpat för, så märkte man hvarje gång diktaranden kom öfver bonom, äfven i hans senaste år, att han aldrig glömt den och att han i sitt innersta hade förblifvit trogen sin första kärlek. Slutligen kan sägas och har blifvit sagdt om Öhlenschläger, att han i sina nordiska dikter väl kunde ba seglat det gamla 1 orden ett streck närmare. Detta är alldeles riktigt, ty det är som om en stråle från östern, från poesleös hemland, kastade sin glans jost löfver hans yppersta dikter. Men, menar Hauch, en stråle från östern kastades ju också härin, när asarne hamnade i norden, en thäktig stråle från östern glänste också in genom kristendomen, och utan dessa glimtar från östern skulle den nordiska poesien hafva stått som en förstenad afföda at den dunkla jätteverlden, utan att den rätta fördelningen af ljus 6vb skugga någonsin funnit en väg hit. Och det ha? äfven visat sig att det gamla var det evigt ungg, det Iduns-äpple hvarförutan tillvaron måste förtorkas och vissna. Jöst denna ungdomsglans öfverraskar och tjusar 085 uti Öhlenschlägers tidigaste dikter, liksom den öfverraskar och tjusar oss i de gamla folkvisorna från medeltiden. Siögtet var föråldradt, fånget i kälkborgerlighetens böjor, i en färglös och blott formel poesi, då visar sig en ny genius, och plötsligen öppna sig nya källor, med sitt ursprung i de gamla, till hälften förgätna tiderna. Vi kunna icke, här följa Hauch i hans analys af flere Ohlenschlägers dikter, men vi kunna nämna att Sct. Hansafterspil och Correggion blifva utförligt behandlade. Hvad Öhlenschläger en gång sade om Holbergs komedier: att om hela Kjöbenhavn bletfve begrafvet under böljorna, så att intet spår deraf funnes qvar, så skulle man dock ännu kunna se det lif, som en gång rörde sig der, så länge Holbergs komedier icke vore glömda, detta vill Hauch tillämpa på Öbienschlägers Sct. Hansaftenspil och säger: Hvis Dyrehaven engang stod rent forladt af Mängden, og his Intet mere var tilbage af den gamle Herlighed, ja hvis den blev nedszenket paa Havbunden, så vilde de sildigste Siägter dog endnu have et levende Billede deraf, så länge Öhlenschlägers Dyrehavsspil kunde erindresn. Åt .Correggio egnas en apologi, hufvudsakligen fiktad mot Tieck och hans stränga kritik af detta drama. Nog kan ock åtskilligt klandras, men aldrig, menar Hauch, har ett drama blifvit diktadt, der konstnärns vanliga lott blifvit så klart åskådliggjord genot individens jordiska undergang och andliga seger. Först när konstaärn gått bort och icke mera behöfver någon jordisk belöning och ära, — först då förstår man hvad han var. . Icke blott åt Öhlenschläger egnar Hauch, man skulle kunna säga, detta sitt estetiska testamente — ty Hauch är en bland de äldste veteranerne inom Danmarks vittra verid — äfven åt Shakspeare har han här egnat ett par uppsatser, och man må väl med skäl kalla allt detta hans testamente, ty det dyrbaraste hat eger har Han här velat skänka allmänheten: sin lågande entusiasm för det ideala i konsten. Ett par mera rent-estetiska än litterärhistoriska arhandlingar: om de gamle kämpavisorna från medeltiden m. m. afsluta det värderika arbetet. PP RE PP ol mr HH En yvgre diktare, Kr. Arentzen, som vå senare tiden synes ha börjat egna sig mera uteslutande åt litteraturhistorien, har nyligen utgifvit en litterär-hbistorisk monografi öfver Baggesen og Öhlenschläger indtil Sommeren 1802. Brytningen mellan den gamla och den nya tiden vill författaren i detta sitt arbete enligt källorna teckna. Den Proteus-artade Baggesen, representanten för öfvergångstiden, torde väl ock vara värd den utförliga behandling här egoas honom — på sätt och vis en romantiker under sjelfva upplysningens tid:hvarf, en svärmande erotiker, som redan i sitt femte år älskade invtill raserin, som han sjelf säger, och i sitt sjunde år försökte dränka sig af olycklig kärlek. Intressanta detaljer framställas ur Baggesens tidigare författarlif, men någon gång tycker man nästan att de rika materialierna äfverväldigat författaren och förledt honom till en alltför stor utförlighet. Något egendomliga förefalla också de många lärda citaterna. Grekiske skalder och filosofer eiteras ofta i texten uti öfversättning och derjemte i noten på originalspråket eller ock tvärtom. Författaren har visserligen ett stort exempel att åberopa ati Lessing, som ofta har citater på grekiska (i sin Laokoona t ex. men icke nå gamma gång öfversättning Y