Aftonbladet – 16 september 1870, sida 2

adens drabbningar, hvilka utplånat minnena rån Jena, och på äran af hvilka Preussen j r berättigadt att göra anspråk ensamt för ig och sina tyska bundsförvandter, visat, uru orätt regeringarna och folken ha att etrakta styrkan såsom sin enda tillflykt ch att räkna på segerns varaktighet. Det nuvarande kriget är alltså för Preusen såväl som för Frankrike ett handgripigt exempel på bistoriens omkastningar och le dementier, hon roar sig med att gitva sig. Tyskland är segerrikt. Är det säkert på tt vara det alltid? Kan dettro, att Frankike, hvars hjeltemod förlamats af tjugu års örslafvande under en styrelse af förtryck, orruption och misshushällnipg med statens illgångar, aldrig skall repa sig efter sina nelerlag och att det aldrig skall återfå erforlerlig styrka för att utkräfva vedergällning? Just denna vedergällning bör undvikas ch göras omöjlig. Detta är de tyska sträfvandenas både utgångspunkt och mål. Men nser man då icke, att man under förevändNing att göra den omöjlig nödvändigt och sundvikligen skall tvinga Frankrike att söka lenna vedergällniog, om man tager ifrån det n del af dess område? Det är till ett racekrig, ett oförsonligt rig, man skall utså fröet i verlden, långt från att skänka henne fredens välsignelser. Denna för Frankrike förödmjukande ochskamiga fred skall det måhända slutligen underkasta sig, om den kejserliga regeringen till len grad har desorganiserat dess krafter, att let för närvarande är omöjligt för det att notstå invasionen; men det skall endast unlerkasta sig densamma med föresats att va sönder den vid första gynnsamma tillHe, med det fasta hoppet att taga hämnd lerför. Man måste mycket illa känna den franska karakteren för att kunna föreställa sig, att den i längden skulle hålla till godo med n så grym förödmjukelse. Man måste hysa tt alldeles falskt begrepp om Frankrikes moraliska och materiella hjelpmedel, äfven. om det skulle beröfvas två provinser och två nillioner invånare, för att kunna tro det ur stånd att någonsin återeröfra hvad den kejerliga regimen låtit det förlora. Med en skamlig fred äro krig och bämnd af Frankrike endast frågor om när. Om det nDuvarande slägtet, försatt i vanmakt genom den mest förkrossande sammanhopning af nederag, som krigshistorien någonsin antetknat, förblir oförmöget att utkräfve hämnd, skall let testamentera sitt agg, sitt hat och sina rvämndplaner åt kommande slägten; och de. dän, åt hvilka en alltför länge väntad rerolution nyligen anförtrott etyrelson Äfver Frankrike, dessa män, söm vid makten representera folkens broderskar aen fredliga de mokratiens parti lin. hvil 8 pb riktighet kan Detvila. emedan de v nan Bj kak betvilla, emedan de i ss tider hyllat fredspolitiken, dessa män skola ej vara de sista att i sitta latidsttäns bjertan tnderblåsa dehia olyckliga hämndpassion, som 1 åratal skall bli hufvudprincipen fransmännens uppfostran, Just ett vackert resultat för nivilisåt!dnen! Och hurn skall icke Tyskland sjelf Jå skäl att lyckönska sig öfver att ha dömt sin fiende att tömma vanärans bägare till brädden, att ha ingifvit ett grannfolk ett ursinnigt raseri, om också dette raseri. sjuder länge i själnrne, infan det bryter ut! Man skall vänta i tjugu år, femtio år, om så behöfves, men en dag skäll komma, då stormen brister lös ånyo. på den fransk-preussiska grävsen med så mycket större våldsam het, ju längre det förödmjukade franska folkets vrede har måst lägga band på sig. Hvem kan väl förutse utgången af en såunda inledd strid? Tror man väl, att förusten af två provinser och två millioner invånare är en sådan förminskning af Frankrike, att en ohjelplig svaghet skall ppstå loraf, och att dot aldrig kan återvinna tilläcklig styrka att repa sig derefter? Ar det sundt förstånd att föreställa sig Vogesernas inie såsom ett oöfverstigligt skrank? Det sejserliga Frankrike har ej kunnat försvara Vogeserna mot Tyskland. Hvem skulle väl råga påstå, att Tyskland alltid skall vara i elägenhet att försvata äGennd gräns mot rafikrike, sedan detta blifvit sin egen herre, edan det hemtat lärdom af nederlagen, då let brinner at begär att godtgöra den och ifvas af en varm önskan att hämnas den örflutna tidens skymf? Ått i födseln förgväfva hämndkönslorna, tt fiettra hatet genöm Storsinnthet och rättisa, Så mycket krigets lagar och nödvänigheien tillåta, detta är hvad som måste öras för att befästa freden, och icke att rfila upp den motståndare, man slagit till arken, och tillsammans med en del at hans gendom beröfva honom-en del af häns ära: lEn del af hans egendom, sade vi. Vi eta, att man i Tyskland, der man har svar å alltiog, bestrider Frankrikes rättighet till ulsass och Lothringen, likasom man bestrier dessa båda provinsers rättighet till Frankke. Fordom tyska, säga annexionens talika anhängare, och blifne franska, kunna lsass och Lothringen återeröfras af Tyskind, som genom att bemäktiga sig dem enast skulle ätertaga hvad som tillhörde det. jet skulle icke behöfva ett århundrade för tt ställa så till, att dessa provinser åter bli ska af patriotism och till sinnet, såsom de npu äro det till språk och seder. Så låter kastet. Det är ingenting mindre än aförande. Att börja med erkänner man underförstådt, a man lofvar sig att återgifva Elsass och othringen deras fordna tyska karakter, att ? nu äro franska. De ha i mer än två årandraden varit det, och hura fullständig åste ej assimilationen vara, då de under de sta tjogu åren af kejserligt förtryck ingen ida gång tänkt på att återtaga de band, m i fordna tider, förenade dem med Tysknd! Huru våga väl de tyska tidningar, vilkas korrespondenter omtala en mängd Idragelser, som bevisa befolkningarnes i onde AdnrR et dnr rätter ertnntnetent.tet