Aftonbladet – 16 september 1870, sida 2

ansigte mot hans axel och han slöt henne med ett älskande hjertas hela styrka mot sitt bröst. — — Det var en stund af onämnbar sällbet, en sådan, som endast finnes en gång här i lifvet, en stund, som ej kan beskrifvas, blott kännas. Och du är nu min, Lilian! stammade han, vill blifva min egen tillbedda maka, vågar jag tro denna lycka? och han slöt henne åter hastigt till sitt hjerta. Han hade upplyftat hennes ansigte och skådade in i hennes sköna ögon, i hvilkas mörka fransar ännu darrade tårar. Visserligen säga dessa ljufva speglar, att du älskar mig, min Lilian! men dina läppar ha ännu inte uttalat det. Jag älskar dig, hviskade hon blyg och gömde åter sitt rodnande anlete. Och så sutto dessa båda unga, lyckliga menniskor, och glömde att tiden har vingar. En liten gosse, som bjöd ut sina björnbär, kallade dem åter till verkligheten. Hvad kan klockan vara? sade Lilian. Ja, kan du gissa? utropade han förvånad efter en blick på sitt ur. Halft tolf. Nej, tre qvart på två, svarade han leende. Tant,, stammade Lilian förskräckt. Oh, se ej så förfärad ut, min älskling! jag skall följa dig till henne. I bruken ju ej äta middag förrän kl. 4, och jag kan således mycket väl hinna att anhålla om ett samtal med benne innandess. De begåfvo sig skyndsamt på återvägen. Nu skall du välinte resa? frågade Lilian halft blygt, halft skälmaktigt. Nej, åtminstone ej i morgon, svarade han eende.