Aftonbladet – 16 september 1870, sida 2

ND EVURUUR OCK 10 SCpt De rykten, som i går voro här gängse, att till vår utrikes minister eller härvarande franska minister skulle ingått telegrafunderrättelser, att man ofördröjligen kunde motse ett vapenstillestånd ioch för fredsunderhandlingar, viona ingen bekräftelse genom de telegrammer som senast ingått. Förmodligen ha dessa rykten uppkommit af tanken att Thiers diplomatiska beskickning skulle uppnå detta mål; men dertill synes ringa utsigt vara för handen. Han har lemnat London, utan att der ha lyckats förmå engelska kabinettet till ett mera energiskt uppträdande. Måbända kan man vänta, att den berömde franske statsmannen på sin väg till Petersburg kommer att passera Stockholm. Under det de tyska härarne vältra fram mot Paris lik en väldig våg — om för att krossa denna stolta stad eller för att krossas mot dess murar skali en snar framtid utvisa — begagnar den europeiska pressen den lilla paus i drabbningarne som härigenom inträdt för att upptaga frågan om beskaffenheten af den fred, som en gång skall göra ett slut på detta krig, som synes blifva i alla afseenden gräsligare för hvarje dag det fortsättes. Att de tyska tidningarne ötverbjuda hvarandra i förslag att rätt grundligt krossa och förödmjuka Frankrike, behöfva vi knappast säga, och man torde icke heller behöfva fästa alltför stort afseende vid deras öfverdrifter, emedan, huru föga lifsyttringar som ännu förspörjas från de neutrala makterna och deras diplomatis sida, det väl icke är troligt att Europa skulle stillatigande äse en sådan fullkomlig tillintetgörelse af Frankrikes hela maktställning som den de tyska tidningarne synas åsyfta, hvarföre också konung Wilhelm och grefve Bismarck torde vara för kloka att sträcka sina anspråk så långt. Men deremot finnas anledningar nog att befara att de skola sträckas långt nog för att göra dem oantagliga för Frankrike så länge ännu ringaste möjlighet till ett försvar förefiones och för att hos franska folket uppkalla en hämndkänsla, som skulle blifva en ständig hotelse för freden i Europa. Det är också icke blott de franska tidningarne som varna tyskarne för följderna af sådana anspråk, utan ansedda organer inom de neutrala staternas press framhålla eftertryckligt vådorna för Europa och för Tyskland sjelft af att påtvinga Frankrike en vanhederlig fred. Denna åsigt, som äfven Times för ett par veckor sedan hyllade, men som denna vacklande organ, glömsk af sina egna så nyligen framburna argumenter, nu ölvergifvit, törfäktas isynnerhet med stor talent och värma af VIndependance Belge i två artiklar, som hafva till öfverskrift: Den varaktiga freden,. Efter att ha förebrått den kejserliga regeringen att hafva, för att kunna åter komma i hor sittning af enväldet, orättmätigt kriget, som i stället vållat. .-z,; kallat ö Indå r dos fall, underker sa Indpenda o de vilkar oå Nvilka , a aan Underhandis öm fred, och bet?,cnar dervid, titer att ha omnämnt de tyska tidvingarnes anspråk, en sönder(styckning af Frankrike såsom på en gång en orättvisa öch ett stort fel, Artikelförfattaren erinrar om der stränghet, hvarmed ITodöpendance ailtid behandlat det parti i Frankrike, som velat tillegna sig venstra Rheinstranden, och klandrar derefter likaj I skarpt de tyskar, som vilja behandla Frankrike på samma sätt som bönapartisterna hade för afsigt att behandla Tyskland. Vi ogilla derna inkräktningsteori i tidsandans namnp, säger Indegendance, ty om någonting är sv eröfring af den moderna anden, så är det förkastelsen af eröfringsandan. Kanske skall vår naivitet uppväcka ett föraktligt löje hos vissa tyska filosofer, som efter de tyska vapnens framgångar icke känna någon annan rätt än styrkans; men vi kunna icke gå in på, att en segrande nation, dess seger må vara hur rättmätig och fullständig som helst, har rättighet att behandla efter godtycke de befolkningar bland hvilka dess armeer slagit sig ned, rättighet att tillegna sig dessa befolkningar utan att fråga efter deras egen vilja, rättighet att instänga dem i den eller den staten likasom man instänger en boskapshjord i det eller det stallet. Öm vröfringen endast toge jorden, ginge det väl ändockian; men man -.annekterar icke en provins utan den befolkning som bor i densamma och utgör dess rikedom, och denna befolkning — isynnerhet då hon icke har någon del i kriget och dess följder — förtjenar icko att ställas lika med en boskapshjord, som byter om egare, emedan dess förre egare förlorat en process. — Detta är någonting mera än en rättsfråga; det är en fråga, som rör menniskans värdighet. Indöpendance finner ett bevis, att eröfringen ogillas af tidsandan just i den örtståndigneten att tyskarne, för att rättfärdiga sina tillämnade inkfäktningar, öfvergifva principernas område och ställa sig helt och hållet : på den praktiska politikens fält. De förklara det vara nödvändigt för Tysklands :! trygghet att förvärfva Elsass och Lothringen. Det är denna nyttighetstecri som Indöpendance på ett törträffligt sätt gendrifver iden andra af sina örtiklar. Efter att ba erinrat tyskarne, som nu äro så segerstolta, att de icke alltid kunna påräkna att ha lyckan med sig så som denna gång, tillägger tidningen: När den store Fredrik vid Rosbach nedhögg marskalk TEstråes trupper och gjorde de franska vapnens urgamla prestige till ett åtlöje för Europa, inbillåde sig Preussen, att det var förbi med Frankrike, och att ba-! taljernas gud, denne gud, som gäckas med (c sina ifrigasts tillbedjare, hade för alltid öf-!1 vergifvit det. 1806 års Preussen fick dyrt j1 betala denva illusion. Jena blef vedergäll-!s ningen för Rosbach. Ordningen kom då till:e Fraokrike att tro sig oöfvervionerligt, och s för att ej tala om Leipzig och Waterloo, l der det törsta kejsarriket besegrades af det h