Aftonbladet – 16 september 1870, sida 2

MIsass och Lothringen fendtliga sinnesstäming mot de preussiska trupperna, bestrida ärdet af deras tillgifvenhet för Frankrike? . Vågra finnas väl som erkänna det, men fleralet töraktar det. Det bekymrar dem föga, tt Frankrike på detta område, dit det inrädt såsom eröfrare, lyckats göra sig älskad ill den grad, att på åtskilliga trakter i Elass och Lothringen det franska språket nätan helt och hållet ersatt det tyska. Skicklig att ändra synpunkt och lika snabb i sin olemiks manövrer som den preussiska arnån i sina strategiska, har den tyska presen först öfvergifvit principerna för fåkta öch ulägsnar sig derpå från denna senare ställning för att förskansa sig bakom historien, ullt besluten att icke vika ur stället. Jalsass och Lothringen ha tillhört Tyskland. Det behöfves ej mera för att de skola återemnaås till detsamma. Skulle det ej månne ligga någon fara för Europa och för Tyskland sjelf i att tillämpa denna de historiska återkraivens teori i hela dess stränghet? Om Tyskland anser sig ha rättighet att åter med sitt område införlifva Plsass och Lothringen, som utgjort en del deraf för omkring två hundra år sedan, huru skall det då göra med polackarne i provinsen Posen? Det skall utan tvifvel icke behålla dem, ty det har ickg alitid räknat dem bland sina tndersäter, och Polens delning mellan Usterrike, Ryssland och Preussen är färskare än Elsass och Lothringens eröfring af Frankrike. Skalldet återkalla denna delning? Det är preskription derpå, skall detinvändat men om Preussen åberupat Big på preskriptionen i afseginde på Polen, der det slaviska elementet ännu protesterar mot annexionen, utan att man bekymrar sig om dess reklamationer — det är ej länge sedan de färnämt afvisades af ordföranden i Nordtysklands förbundsparlament — har då icke Frankrike mod mycket större rätt vuonit preskription, då Elsass och Lothringen ha tillhört det i mer än två århundraden och då dessa båda provinser, ehura så grymt pröfvade af kriget, haft en enda tanke, hyst en enda önskan: att lå föryll fränskä. Denna retroaktivitet i politiken, hvilken den tyska pressen tyckes böjd för att sätta i system, skulle ha oberäkneliga följder och skulle försätta Europa i en sådan oro, att avhänvgarne af en varaktig fred icke längre skulle vöta, huru de kriser skulle besvärjas, med hvilka detta system skulle ytterligare förveckla en redan föruat tillräckligt uppskakad situation, Behötva vi påmibhna Tysklagd, att det alltid gifvit sig ot för en väsentligen defensiv makt? Dess statsmän ha lagt synnerlig vigt på, att denna mening skulle vinna insteg i Ruropa. förmögen till ätfäll statk i för Avaret, så deiinierade de Tyskland. De Händelser, som hyligen tilldragit sig, ha bevisat, att Tyskland, då det satt sig i sadeln, enligt förbundskanslerhs tttryck, år tillrkekligt starkt och väl i stånd att försvara sig gehom att anfalla hvem som helst som hotaF det. Ingenting är mera berättiradt Kn et änfall; da det endast är en försvarsform. Men vore det väl sak samma med ett ständigt fortsatt anfall sådant som de båda franska provinsernas införlifvande? Tyskland i Elsass och Lothringen vore ei längre Tysklands, försvar, det vöre en systematisk utmaning, öfver hvilken icke ensamt Frankrike skulle harmas. Hela Europa skulle ega rättighet att bli upprördt öfver denna organisering af invasionen, öfver denna den tyska maktens installering på främmande jord midt ibland främmande befolkningar. Och för att blott och bart nämna en enda af Europas stater, hvad skulle! väl Ryssland tänka derom? Då det såge Tysklaud bemäktiga sig två franska provinser under förevändning att de fordom voro tyska och att segern äter lemnat dem i dess. Fesittning, skull8 då icke Ryssland ha skäl att frukta, att detta så djerfva, så sluga och så lyckosamma Tyskland en vacker dag kastade sina blickar på vissa Östersjöprovinser, att det fing2 lystnad efter dem, och att det, för att rättfärdiga denna lystnad, högljadt pasunade ut den tyska befolkningens antal på lessa nioskovitiska områden? Ty om panvermanismen med framgång åberopar den tyska forntiden i Elsass och Lothringen, skall von ingalunda draga i betänkasde, att derfter slå ned på det tyska elementets nuvarande vigt i deryska provinser, som gränsa ill dess välde. Om man ej vill glömma, att uriget ofta föranledes af ännu lumpnare orsaker, kan man ej förbise, att Tysklands anspråk och deras möjliga följder Jätteligen kunna leda derhän, att strömmar af blod flyta innu en gång och det kanske snart kommer utt flyta. Den varaktiga freden har ännu icke komnit lika litet som förnuft, rättvisa och menskighet. Denna fred, som hela veriden längar efter, den ligger i glömska af agget, samnanpgjutning af intressena och en vänskaplig äflan mellan de båda stora folk, som en inräktare gjort till fiender. Den ligger i dessa våda rivalers afväpning, så framt icke denna ivilisationens och demokratiens önskan rent f är en dröm, som ej kan förverkligas på rår gamla, af blodiga minnen och frön till rig genombyrda europeiska jord. Men huru nycket overkstälibarare skulle den icke bli, nn man, för att utvidga det stora tyska fälerneslandet, dermed införlifvade. ett Irland, mm dagens segrare tillfogade den besegrade n förödmjukelse, som skulle gifva upphof åt :y vedergällning, en sådan förolämpning, som tt manligt och stolt folk ; lång tid lägger å sinnet! Någon afväpniog vore ej mer att änka på, utan man finge finna sig ide båda ationernas beväpning för all tid. På hvilken ståndpunkt man alltså än stäler sig, vare sig att man företrädesvis fäster ig vid rättvisans och humapitetens grundatser, vid befolkningarnes rätt, de historiska