Aftonbladet – 15 september 1870, sida 3

ST rr vänner och talade med dem. Huru tacksamma voro de icke! Huru höflig är icke en stackars fransk j Jsotdat midt under sind lidanden! Och, hvad soma . fvar mest rörande af allt, huru välvillige och hjelp Jsamme voro iske alla dessa stackars menniskor I mot hvarandra, ttar skilnad på fransman och tysk! IMin, herre, frågade en stackars fransman, äro I preussarne kristfie? Visserligen, sade jag. Jag förstod att han tänkte på sina hedniska turcos. Om så är,, sade min stackars vän och andades tungt (hat! vär svårt sårad i bröstet), hvarföre döda vi hvarandra? Ack, svarade jag, för kejsarens och konungeps skull. Vet nm icke, att vi andra äro skapade för dem? Men han tycktes icke Yilja gå in på detta. Jag tolkade hans ord för hans tyske grannar, och elden saktat sig lemnade jag derf för att söka bärare som kunde Å föra bort dem. Den stående frågan som enhvar gjorde mig, var: Säg mig, säg mig, skall jag dö! Jag är icke läkare, derföre kunde jag endast söka ingifva enhver något hopp, men hura många miT outer de skulle lefva kunde jag icke säga. n stackars karl, en bajrare, bade blifvit träffad af en kula midt emellan båda ögonen. Hon bade gvarlenittät ett fint häl, stort som ett fyra-pencestycke. Han låg på ryggen, dock såg jag honom varsamt resa sig på armbågen och hörde honom tydligt bedja mig om vatten. Jag gaf honom det. Han drack, sade: Tack! tack!, och lade sig igen. På aftonen då elden åter saktade sig, kom jag igen me are och bårar och bortfördealla mina stackars vänner till fälthospitalet. Jag vill icke döma, der jag är så okmnnig, men jag måste säga att jag tror, att fältambiilanserna och läkarne stå alltför längt tillbaka i eftertruppen, och bärarne — soldatef sot användas till detta ändamål — undvika att blottöfälla sig för någon stor fara genom att bortföra från slägfaltet sårade, hvilkas lif kan hero på de, timmar somm de äro lemnade utan vård. Åonu mera, de lemna vanligen de sårade för att afkläda de döda, isynnerhet om drägten är en officers och fickorna lofva vinst. Jag skallicke försöka beskrifvå äsynen af de döda och sårade omkring mig. Stridet var förbi. Min flasisa var tom. Mitt charpi var slut. Jag kunde icke aträtta mera. Jag vandrade tillbaka till RemillyJag glömde min hunger och trötthet, 4 någon mat fäde jag icke. Jag tänkte föga på Napoleon eller konunget, på den af kullar dystert inneslutna, dels af det gråaktiga återskenet från den öfversvämmande floden, del8 af lågorna från fyra brinnande byar belysta dalen. Jag tänkte endast på mina åtta eller tio män i fördjupningeri derborta uttder trädet, och mitt hjerta blef beklämdt och mina Ögtt fylldes af tårar när jag upprepade den stackars soldatens sällsamma fråga: Aro preussarne kristna? Om så är, hvarföre döda vi hvarandra? Jag återvände till Remilly genom Bazeilles, som nu brann så häftigt. Jag kunde med möda komma fram öfver pontonbryggan, genom de bajerska bivuakerna på ängarna bredvid floden Män sjöng öfverallt en mycket omtyckt tysk patriotisk Sång om granen Jag anade dunkelt att vi segrat; ten häru långt segern sträckte sig — om vi tagit Scdan — det visste jag icke; och för ögonblicket frågade jag icke heller mycket derefter. Påföljande morgon, fredagen, ankom brefskrifvaren till Sdan. Det var här som han, ionan han ännu lyckats komma in i staden, erfor att kejsaren farit derifrån för att möta konungen af Preussen, och han berättar i sammanhatig härmed: Kejsarens svit, han2 vagnar, trossvagnar, betjening, hästar, upptogo hela platsen mellan inre och yttre porten. Jag gör icke anspråk på att veta, huru många platser på en gång en kejsare kan upptaga eller buru många tjenare äro absolut nödvändiga för hang existens, och kan sålunda icke säga, om hans svit var öfverdrifvet stor. Men hvad jag vet är, att de franske soldaterne tycka att den var det. De klagade bittert öfver dess stötande företrädesrätt, förklarade att den vid flere tillfällen var till hinder för truppernas och derag förnödenheters fortskaffande och jemförde sin egen svåra brist på bröd och ammunition med sin chefs lyx. Omkring kl. 10 återvände en offieer från högqvarteret med den erforderliga permissionen, och hela sviten tågade ut, följande sin herre. Nu förmodar jag de uppvakta honom i Cassel. I En annan engelsk brefskrifvare, som dagerne efter drabbningen gjorde ströftåg på slagfältet och dervid jemväl besökte det då till största delen neibrunna Bazeilles, som blifvit antändt derföre att invånarne beskylldes hafva skjutit på de tyska sårade och läkarne — en beskyllning som af somliga bekräftades, af andra tillbakavisades såsom fallkomligt ogrundad, berättar följande om den olyckliga stadens utseende vid tillfället: Ställets utseende kan i icke bättre beskrifva än genom att säga, att det såg ut som om blixten slagit ned och i ett enda ögonblick helt och hållet förstört det. Menniskokropparne hade under tiden blifvit bortskaffade från gatan, men de förkolade lemningarne af hjelmar och schakåer och hbögarne af skjutgevär, här och der blandade med svärd och bajonetter och alla slags vapen, visade att under det lågorna rasade omkring dem och de hjelplösa qvinnorna och barnen boltstafligen stektes lefvande i husen och på gatorna, de ursinniga kämparne icke upphörde att strida utan dogo hoptals, upphunna at lågorna under det de slogos: Det är nästan omöjligt att tänka Fig såsom verkligt, att sådana saker händt under detta civilisationens århundrade och att mensklighet, civilisation och kristendom skulle befläckas af fasor, som synas vara ett verkligt utflöde från helvetet. Alltsammans liknar en förskräcklig dröm, men vi böra hoppas att dessa förfärliga händelser skola göra verlden visare för framtiden. Förstörelsens fullständighet och hastigbet bevitnades af otaliga små omständigheter, såsom de brända lemningarne af fåglar och djur, som, efter hvad man skulle väntat, bort undkomma framför alla andra, hundar, dufvor och äfven kattor i stort antal. Hundratals personer togo sin tillflykt till källarne, säges det, och omkommo der af qväfving. Iogenstädes hafva de olyckliga kunnat finna pågon tillflykt. Inom hus mötte de de rasande lågorna och den qväfvande röken och utom hus de ramlande väggarne och taken och menniskor, hvilka liksom förkroppsligade djeflar stredo midt ibland lågor och rykande ruiner. ag genomvandrade de bedröfliga gatorna. Här och der dröjde några stackars gamle män och qvinnor vid ruinerna af sina boningar synbarligen i ett slags bedöfning. Några af dem greto och suckade. Jag har lefvat 66 år i denna stad, sade en stackars gammal man till mig. Jag var borta från mitt hem, när detta skedde, och nu vet jag icke om jag har någon af de mina i lifvet etler om de alla blifvit innebrända der.; han pekade på ruinerna af sitt hus. Då och då, nästan med regelbundna mellantider, tycktes det, hördes bullret af ramlande murstenar. Vi höllo oss så mycket som möjligt midt på gatorna. Ungefär en timma vandrade vi sålunda omkring. Samma syn upprepades i hvart hus och på hvarje gata. Oset af brändt kött från de ännu brinnande fähusen och stallen var högst vidrigt och pinsamt, och vi voro glada att vända ryggen åt ett skådespel af förödelse och fasa, som skall blifva utan mostycke i historien. j En korrespondent till den schweiziska tidningen Bund från Chålons har följande att berätta om ett af tyskarna uppsnappadt bref från Bazaine till Palikao: Den 24 Aug. på natten erhöll general v. Steinmetz underrättelse om, att en person skulle afgå från Mctz till Paris med bref från marskalk Bazaine, och att denne skulle vara förklädd till fransiskanermunk med Gåneverkonventionens teckeu för att enligt föregi bistå de i trakten ligKE OT En