Aftonbladet – 15 september 1870, sida 2

ar Motdagit många bevis genom de svar, ag fått, då jag förebrått det engelska folket less orättvisa partiskhet mot oss. I de bref, som jag af denna anledning bekommit, inskräoka sig några till att betyga sin sympati för Frankrike; andra ha intagits af beindran öfver den lugna och ädla fasthet, varmed det burit sina nederlag, och de bevisa, huru uppriktig deras förklaring härom ir, genom att skicka mig sina bidrag till de sårade. Härtill kommer, att det i England ions många framstående politiske män, som börja se klart i afseende på de ofantliga pretentioner, som Preussen påstår vara rättmätiga följder af dess segrar. Desse män minnas, med hvilken cynism Preussen slukade sitt danska rof midt för ögonen på det darrande och harmsna England: De minn23, att de preussiska kamrarne urskuldade Hanrovers annekion genom att fräckt proklamera eröfringsrätten, sätbt att de icke blygdes att votera antagandet af ett betänkande, hvari det öppet yttrades, att eröfripgsråtten ikraft af nutidens internationella lagar gör förvärfvandet af främmande områden till ett rättvist laga fång, samt att intet skäl finnes att råd-fråga folket rörande dess inkorporation, emedan det blott vore att sätta skenet i stället för verkligheten, Under hvilka omständigheter och med hvilken ifver de preussiska kamrarne bekände sig till denna den brotala maktens brutala teori, det minnes, sasom sagdt, många förståndige män i England, och de återfiona den i den törst efter att sönderstycka Frankrike, hvaraf hr Bismarcks organer försmäkta. De framkasta derföre fragan, om icke ett omåttligt stort tyskt kejsaredöme, slafviskt förtryckt at män, som lifvas af dylika känslor, skall bli ett förfärligt hot för Europa, England der! inbegripet. Det måste vara tydligt för enhvar, som icke är slagen med blindhet, huru mycket det ligger i vårt intresse att utveckla denna reaktion i den allmänna meningen i England; ty ingen, som känner förhållandena, kan bysa något tvifvel, att det icke blott är ett rent moraliskt bistånd, som Englands sympatier under nuvarande förhållanden äro egnade att erbjuda ogs. Derföre är den väg, vi böra följa i vårt förhållande till England, klart utstakad. Då jag stod i begrepp att lemna London, mottog jag ett bref från en framstående persoulighet, som hör till de liberala medlemmarne af öfverbuset, och som alltid har varit. en vän till Frankrike. Deri beklagar han sig med bitterhet öfver den ovilja, som bevisats hans landsmän i vissa delar af Frankrike. Om det förhåller sig så, visar det en sinnesstänning, som den republikanska regeringen under alla omständigheter gör väl i att icke uppmuntra. En af de verksammaste örsakerna till engelsmännens benägenhet att taga parti för Preussen är den agressiva karakter, som Napoleon gifvit kriget. Detta är så sannf, att det parti i England, som tydligast uttalat sig emot oss, just är det liberala. Det är derföre nödvändigt, att viidetta afseende fullkomligt taga Eogland ur dess villfarelse. Den hänförelse, hvarmed republiken blef proklamerad, borde föröfrigt visa engelsmännen, hvilket svalg det var mellan Frankrike och kejsardömet. Nu är ögonblicket inne för den republikanska regeringen att säga till Eogland, till Europa, till verlden, att det republikanska Frankrike — Frankrike! — icke bar velat detta krig, att ett anfallskrig utan annat ändamål än territorial utvidgning skulle bå varit omöjligt, om Frankrike hade varit fritt, att det från fransk sida är omöjligt pu, då Frankrike åter är. sin egen herre, och att vi utan förbehåll förneka eröfringsrättens princip, en afskyvärd princip, som strider mot alla våra ideer, alla våra känslor och alla våra revolutionära traditioner. kröfringsrätten öfverlemna vi åt tyranverna. Den internationella lagen, såsom vi förstå der, är det som skall göra slut på det internationella hatet, det är den, som de franska arbetarne i likhet med de tyska arbetarne ha så väl formulerat. Stridens karakter är således nu förändrad. Sedan kejsardömet fallit här Frankrike återfunuwt sig sjelf. Frankrike är den parten, som försvarar sig. De,som bombardera den hjeltemodiga staden Strasbourg, äro de angripande; konungen af Preussen är angriparen, såframt han: vågar fordra Elsass och Lotbringen efter att så högtidligt ha förklarat, att han blott förde krig mot Napoleon, icke mot det franska folket... Vi föra vapen för att förhindra, att menniskor, som äro kött af vårt kött och ben af våra ben, med våld bli gjorda till utländningar. Vår uppgift är att rädda vårt fosterland. Europa skall icke med kallt hjerta kanna se barnen dö i försvaret för sina mödrarn. Om stämningen-i den -franska landsorten skrifver samme korrespondent till Kjöbenhavns: Dagblad, af hvilken vi för, några dagar sedan meddelade en skildring, bland. annat följande från Lyon: i Hvar skulle man väl annorstädes än i Frankrike kunna få se ett: krig; som dock, då allt skall mätas med krämarealnen, i värsta fall kunde leda tillen förlust af en niondedel at området, så förmå folket ända från den främste adelsmannen till arbetaren och bonden att resa sig? Hvar. skulle man fiona detta skådespel af ett folk,-som på allvar säger: Gif mig vapen; det qvittar miglika, om det är hälften så godt som fiendens, det qvittar mig lika, om jag blir nedskjuten som en hund, ifall jag blir fången, jag får dock kanske tillfälle att derförinnan döda en preussare, och det är hvad jag vill. Då Erneste Grågoire efter nederlaget vid Reichshofen hade genomrest det norra Frapkrike, upprepade han för mig flere gåvger: Det är ett intet i Paris! Res från Paris!