Aftonbladet – 15 september 1870, sida 2

välsigne er, min unga fröken! det gör godt att se ett sådant englaansigte, som ert; ni ser ut som godheten sjelf; er vänlighet mot den gamla, sjuka gumman förmår endast Herran att belöna, och följd af gummans och hennes dotters tacksägelser, lemnade Lilian stugan. Utkommen spratt hon häftigt till; framför henne stod Kronsköld. Fröken Lilian! ni här! utropade han öfverraskad och hans mörka ögon blixtrade till af glädje. När Lilian hunnit något hemta sig; berättade hon orsaken till sitt besök hos der sjuka summan. De gingo emellertid vägen framåt. Inte sannt, fröken Lilian, det är en ovanig qvinna? och jag tror att man förgäfves i palatserna skulle söka att finna en sådan rikedom på förnöjsamhet, hopp och tålamod, som i denna koja. Men hur känner grefven henne? frågade Lilian förvånad. Jo, jag har alltid för vana att göra tiliga och långa promenader om sommarmorgarne, och under en dylik, det var tror jag redje dagen at mitt vistande vid X;kom jag ill den här vackra granskogen; jag var trött, arm och törstig, och jag såg mig förgälves m efter någon källa; då blef jag varse den illa kojan och jag närmade mig den i hopp tt der finna någon välvillig menniska, som kulle vilja gifva mig ett glas vatten. Jag åg ingen utarföre stugan och knackade deröre på den halföppnpa dörren. Stig in!, ropade man, och jag — kröp nåste jag nästan säga — in. Derinne såg ag iogen mer än den gamla gumman. Örferraskad af hennes vördnadsbjudande uteende och af en obestämd likhet, ett dunelt minne, stannade jag och betraktade henne. Ion måste tvenne gånger upprepa sin fråga m hvad jag ville, innan jag kunde komma vig före att begära ett glas vatten. Hon ad mig då taga ett glas på hyllan; vattnet, om nyss var hemtadt från källan, stod vid pis:ln; hon var ledsen öfver att hennes lamet hindrade henne från att hjelpa mig. Sean jag släckt min törst satte jag mig bred