Aftonbladet – 15 september 1870, sida 2

tat Vindennes, om hvilket detta möjligen till, någon de! kan sälla, finnes der nemligen ett! nytt fästniogsverk, Uppfördt i början på 1840-talet, bestående at en atiåfig fyrkant mad bastioner och vallar med eskarp och! kontereskarp af granit, djupa grafvar, ansetliga kasemaätter; anordnade för manskap och kanöher; Satt cn väldig donjon, som dominerar terrängen vida omkritg: Då denna befästning utanför sig har skansarne vid Rosny, Nogent och Charenton samt redutterna vid Joinville-le-pont och S:t Maur, synes det föga troligt att den nu skulle ut rymriäs Och förstöras. Uppgiften att 5000 man blifvit skickade till I.yon, för att väfva anarkien, är förmodligen lika tilltörlitlig söm det äfven från Brässel för nå gon tid sedan komna telegratnitet om att nationalgardet var missnöjdt med republiket och att mobilgardesofficerarne togo afsked, visat sig vara. Den nya regeringen i Frankrike hari sina officiella förklaringar betecknat sig sjelf som uteslutande än tegering för nationalförsvaret. Hon har ej proklamerat någön viss regerlogsform, utan öfverlemnat bestämmandet derat åt en konstituerande nationalförsamling, Valen till denna församling äro nu genom ett af den provisoriska regeringen undertecknadt dekret utsatta att ega rum den 16 Oktober. Till grund för valen är lagd lagen af den 15 Mars 1849, och ledamöternas antal är bestämdt till 750. Den lagstiftande kåren har endast räknat 292 ledamöter, Ea annan väsentlig skilnad är, att valen ej, söm under kejsardömet, ske sålunda, att hvarje kommun röstar för sig, utan kantonvis. Dekretet, som är dateradt den 8 Sept, inledes med följande ord: Fransmän, då vi för fyra dagar sedan proklamerade nationalförsvarets regering, ha vi sjelfva bestämt vår uppgift. Regeringsmakten låg utsträckt på marken. Hvad som börjat med ett attentat slutade med en desertion. Vi ha endast fattat om ett roder som släppts af oförmögna händer. Men Europa behöfver tpplysas. Det måste genom ovederläggliga intyg erfara att hela landet är med oss. Inkräktaren måste på på sin väg ej blott möta hindret af en ofantlig stad som är fast besluten att hellre dö än gifva sig, utan äfven ett helt, organiseradt, representeradt folk, som reser sig, en församling med ett ord, som, i trots af alla olyckor, kan öfverallt föra med sig fäderneslandets lefvande själ. Den diplomatiska kåren i Paris höll den 8:de ett sammantride hos lord Lyonsför att diskutera möjligheten af ett gemensamt steg hos konung Wilhelm till förmån för freden. De utländska sändebuden skola enhälligt uttalat den åsigt, att hvarje territorielt atträdande som påtvingas Frankrike skall. i det oändliga förlänga kriget, men att Frankrike, å andra sidan, bör finna sig i de största materiella uppoffringar för att erhålla fred. Om man verkligen tagit något sådant gemensamt steg har ännu ej försjorts. Förenta Staternas sändebud i Paris berr Washburn hade, som vi redan. nämnt, i en skrifvelse till Jules Favre redan dagen efter revolutionen meddelat sin regerings erkännande af den nya styrelsen jemte varma lyckönsknivgar för systerrepubliken. Härpå har nu Jules Favre afgifvit följande svar: Min herre! Jag betraktar såsom ett lyckligt förebud för franska republiken, att det första diplomatiska understöd hon erhåller är ett erkännande från Förenta Staternas regering. Ingen skulle bättre än representanten för ett folk, som gifver verlden det helsosamma exemplet af en absolut fribet, kunna i på en gång riktigare och upphöjdare uttryck erinra om ett republikanskt styrelsesätts oskattbara välgerningar. I hafven grundat edra visa och mäktiga institutioner på medborgerlig sjelfständighet och dygd, och oaktadt de förfärliga prof I genomgått batven I med orubblig fasthet bibehållit eder tro på denna stora frihetspriucip från hvilken folkens värdighet, sedlighet och välstånd helt naturligt härflyta. Att vandra i edra spår bör vara de folks sträfvande, hvilka äro herrar öfver sitt öde. De kunna vara verkligt fria endast på det vilkor, att de äro sjelfuppoftrande, modiga, hofsamma och taga till sin symbol kärleken till arbetet och aktningen för allas rätt. Sådant är den styrelses program som i Frankrike framgått ur den smärtsammå kris, hvilkem framkallats af despotismens dårskaper; men i det ögonblick hon grundlägges kan hon icke hafva någon annan tanke än rycka Frankrike ur fiendens händer. Äfven här möter hon exemplet af edert mod och eder ståndaktighet. I hafven utkämpat en jättestrid, och I hafven segrat. Vi, som äro starka genom vår saks rättvisa, som tillbakavisa hvarje tanke på eröfring och endast vilja vår sjelfständighet och frihet, hafva det fasta hoppet att lyckas. I fullföljandet af denna uppgift räkna vi på unaderstöd af alla män med hjerta och alla regeringar som hysa intresse för fredens triämf. Kabinettets i Washington bifall skulle ensamt vara tillräckligt att ingitva oss denna tillförsigt. Regeringens medlemmar bedja mig betyga eder hela sin erkänsla och frambära uttrycket deraf till eder regering. För min del känner jag mig lycklig och stolt öfver den tillfällighet som låtit mig blifva en föreningslänk. mellan tvenne folk; förenade genom så många ärorika minnen och nu genom så många ädla förhoppningar: och jag tackar eder att I med så mycken välvilja för mig uttryckt allt hvad jag känner för eder såväl som min önskan att allt fastare tillknyta de band af aktning och kärlek som för alltid böra förena oss. Mottag, min herre, etc. Jules Favre. Louis Blanc har efter sin återkomst till Frankrike skrifvit följande bref till Le Temps, för hvilken tidning han i en följd af år varit korrespondent från London: Jag kommer från England, och jag medför ett intryck, som jag avser det vara af största vigt att meddela. Detär tyvärr blott alltför sannt, att den allmänna meningen i England med få undantag ända tills nu har tagit parti för Preussen emot oss. Men på de senaste dagarne, till och med innan repu