Aftonbladet – 15 september 1870, sida 2

trädde, kom nu emot henne. Lilian framförde till henne sitt ärende och denna emottog, under många tacksägelser och välsignelser, den mediörda gåfvan. Se här, mamma, hvad badgästerna hafva skickat er! utropade hon glad. Den unga fröken här har haft dem med sig. Lilian ville gå, men gamman bad att få se den unga trökep, som gått en så lång väg för en gammal sjuk qvinnas skull. Lilian gick fram till sängen; hon frapperades vid gummans åsyn. Den gamla hade ett af dessa utseenden, som ovilkorligen ingifva vördnad! ett anlete, hvars drag äro plöjda af tidens och bekymrens fåror, men ur hvilket en ren själ och ett öfver jorden höjdt sinne framlysa. Under stilla tårar tackade hon Lilian, som gjort sig så mycket besvär för hennes skull, och kunde ej nog förundra sig öfver att den unga fröken brytt sig om att gå så lång väg för att lempa henne penningarne. Lilian frågade med vänligt deltagande efter hennes helsa. Den hade väl på den senare tiden blifvit något sämre, men gumman var ändock så lycklig att, åtminstone några timmar om dagen, slippa plågorna. Lilian såg med beundran den gamlas undergifvenhet och tålamod. Hur länge har ni haft denna svåra sjukdom, goda mor? frågade Lilian. I åtta är. I åtta år! hvad det måtte varit långa och svåra år! utropade Lilian. När Herren lägger bördan uppå, bjelper Han också draga den, — hvad betyder det stt vi här en liten tid lida, då vi sedan skola å ingå i Hans herrlighet; ack! fröken, inte veta vi, Om vi vore värdiga att få inkomma Hans rike, ifall vi här endast hade glädje, lå blefve vi troligen för mycket fästade vid lenna verldens fåfänglighet; nej, sörja är vättre än le, ty genom sorg varder bhjertat örbättradt, säger apostlen, och genom lidanlet går vägen till salighet. Lilian betraktade rörd den gamlas, nästan örklarade, anlete. När hon tog afsked sade gumman: Gud