Aftonbladet – 15 september 1870, sida 2

Var ej det! Tro mig, jag ville endast be spara dig plågan af att söka öfvervinna din blyghet att sjelf gifva mig ett svar. Men, låt det nu vara glömdt! bad han, jag vet ju, att du vill blifva min, säg det nu endast sjelf.n Ni bedrager er, herr kammarjunkare! Jag älskar er inte. Hvad: huru? skall jag taga meningen af edra ord som ett... nej, det är ej möjligt. Ni kan ej så oförståndigt kasta bort er lycka; betänk, jag är rik, kan resa och göra allt hvad jag vill; jag eger 311,000 rdr, har min villa i trakten af Stockholm och eget hus vid Carl XIII:s torg; och allt detta erbjuder jag åt er, en fattig, faderochmoderlös flicka, som lefver på nåder hos sina slägtingar, betänk...n Herr kammarjunkare! Ni glömmer er! sade Lilian strängt. Hennes fina gestalt syntes ovanligt hög; hon böjde det sköna hufvudet med ett god natt; och gick förbi honom fram till brukspatronen. De voro nn nemligen utanför friberrinnans port. Damerna försvunno. Kammarjunkaren qvarstod liksom förstenad, detta hade ban aldrig trott. Hvad fan går åt kammarjunkaren? hviskade v. Stern till Skönfelt, jag tror han blifvit lik Loths höstru. 6. Skogstorpet. En morgon satt Lilian vid de öppna fönstren i matsalen, väntande på friherrinnan och Clothilde. Redan flera minuter hade hon sattit der, fröjdande sig åt de swå sångtåglarnes jollrande qvitter och herrliga drillar, vär dörren öppnades och Ciothilde inträdde. Hon närmade sig hastigt Lilian ochhviskade: Jag ville så gerna be dig om någotn... hon tystnade och säg sig skyggt omkring. Hvad då? OClothilde lilla!s sade Lilian! uppmuntrande. Jo, att du ville vara snäll och inte tala om för mamma, att magister Jönsson promenerade med mig i går vid ångbåten, när han skulle resa.