Aftonbladet – 15 september 1870, sida 2

STOCKHOLM den 15 Sept, ) Det verläsliga påtvedömets fall. Under det hela vår verldsdel i andlös oro åser hur stridens vågor hvälfvas på den franska krigsskådeplatsen, och knapt har tanke för något annat än vapenskiftet, genomföres i i en annan del af Europa, som det vill synas, temligen i tysthet och, som man kan hoppas, en gång för alla en djupt ingripande förändring, som tillförene visserligen försökts, ja några gånger äfven blifvit i verket satt, men som förut alltid förorsakat den största uppstandelse och som hittills hvarje gång endast haft en kort varaktighet. Det år, som sett påfvemakten i den af kyrkomötet antagna ofelbarhetsdogmen upplifva sina traditioner och till den yttersta ytterlighet drifva sina anspråk från medeltiden, skall sannolikt se det verldsliga påfvedömets slutliga fall. Telegrafen har förkunnat oss att, sedan sista återstoden af Petri arfvedel nu fanz4v Ogonblicket inne att afskaka det sKylMiga prest: oket, italienska trupnar Inryckt I Kyrkostaten. Redan tienne gånger förut har påfvens verldsliga makt varit omintetgjord: första gången på första franska republikens, andra gången på första kejsardömets, tredje gången på andra franska republikens tid. Franska revolutionen fann i Rom ej mindre förbittrade metståndare, än vid de öfriga hofven. Sedav påfven Pius VI allt ifrån början intrigerat mot de förändringar, som infördes i franska kyrkan och staten, samt öppet och hemligt retat presterskapet till motstånd mot sakernas nya ordning, tog han äfven del i koalitionskrigen mot republiken. När franska sändebudet i Rom, Basseville, föll offer för ett af prestpartiet tillstäldt upplopp, slog påfven döförat till för Frankrikes fordran om upprättelse för det begångna mordet, hvars upphofsmän voro mer än väl kända; Men tider kommo, då hans helighet tvangs att bli mera höflig mot de franske ateister och stråtröfvare., som han i -påbudna kyrkoböner låtit smäda. Det stannade då ej vid förlusten af den på franskt. område. belägoa påfliga enklaven grefskapet Venaissin med Avignon, som sedan medeltiden tillhört Påfliga stolen, och hvars Indragning beslöts redan af första nationalförsamlingen 1791. I freden i Tolentino 1797 måste han ej blott erkänna denna annexion; utan förlorade ock Romagna, Ferrara och Bologna: hade ej d. v. general Bonaparte avsett sig för sina personliga planer behölva påfven, skulle dennes verldsliga Makt redan då tagit en ända. Inom ett År derefter skulle emellertid denna förändring tima. Under ett upplopp i December 1797, som franska sändebudet Joseph Bonaparte och general Duphot förgäfves sökte stilla, blef den senare mördad: nu som efter mordet å Basseville trotsade påfven alla Frankrikes reklamationer. Berthier fick då befallning att marschera mot Rom, som. måste lemna sig i hans händer i Februari 1798, hvarpå det demokratiska partiet proklamerade republiken. Påfven, som naturligtvis ej ville foga sig, bortfördes till Valence, der han dog i Augusti 1799. Det verldsliga påfvedömet existerade ej längre; exemplet var för första gången gifvet. Hans efterträdare, kardinal-erkebiskopen af Imola, Chiaramonti, som af den i Venedig samlade konklaven upphöjdes på Petri stol under namn af Pinos VILI, 1800—1823, fick se det verldsliga påfvedömet återställas, gå under för andra gången och slutligen resa sig igen. — Visserligen bröt Bonaparte 1800 den öfvermakt, som koalitionen året förut tillkämpat sin i Italien, och för hvilken den unga romerska republiken fallit, men förste konsuln var annorlunda sinnad mot påfvedömet, än den styrelse som aflöstes af hans envälde. — Efter slaget vid Marengo skyndade han att lugna påfven med den försäkran, att han ej ämnade återställa romerska republiken, och derpå börjades underhandlingar mellan förste konsuln och påfven, som ledde till konkordatet af år 1801. Pius VII fick väl ej, som han fordrade, de tre legationerna tilibaka, ej heller någon ersättning för Avignon, men öfver återstoden af Kyrkostaten herrskade han åter med verldslig suveränetet. Det å ömse sidor egennyttiga och föga uppriktiga förbundet mellan Napoleon och Pios VIL kunde ej länge ega bestånd: i sjelfva verket lågo de värde kontrahenterne i ständigt gräl med hvarandra. I börjar at år 1808 inryckte general Miollis i Kyrkostaten och följande år, den 17 Maj, utfärdades från Schönbrunn det dekret, som med keisarriket införlifvade hela Kyrkostaten. Påfven, som med banlysning besvarade anbudet af 2 millioner francs i årligt underhåll och Avignoon till vistelseort, greps och bortfördes i fångenskap, först till Grenoble, derefter till Savona, slutligen till Fontaineblau, der han omsider undertecknade 1813 års konkordat, som förvandlade honom till kejsarens löntagare, men som han inom kort återkallade. För andra gången var nu, 1809—1814, det verldsliga påfvedömet upphäfdt. När Napoleons välde sjöng på sista versen, erbjöd han påfven förgäfves att återställa en del af dennes forna stater; sedermera gaf han fången lös utan vilkor, och den 24 Maj 1814 höll Pius VII sitt intåg i Rom. Wienkongressen återgaf honom Kyrkostaten med undantag för den på venstra Po-stranden belägna delen af Ferrara. Under de näst följande årtiondena inträffade flere uppror mot prestväldet, såsom t. ex. 1830, då sedermera kejsaren Louis Napoleon och hans bror deltogo i resningen. Tar al das! Pun min Jan milla andact ham