Aftonbladet – 15 september 1870, sida 2

Skizzer från ea badost vid vestra kusten. Af LA JOS, ) Löjtnant von Stern var, mot slutet af supern, oupphörligt kring friherrinnan; han tyckte sig hafva försummat henne, och försökte derföre nu. att godtgöra felet genom en öfverdrifven artighet. Han serverade henne af allt; konverserade, hjelpte henne på med den röda schalen och bjöd henne armen, när de skuile gå hem. Kammarjonkaren bjöd Lilian sin arm, och brukspatron Skönfelt gick bredvid Clothilde. Kammarjunkaren gick så långsamt att han och Lilian blefvo ett godt stycke efter de öfriga. Fröken Lilian, började han efter en stunds tystnad, jag tror mig redan hafva förklarat mig så tydligt, att ni förstått mig, öch jag har nu endast att bedja er uttala det deciderande ordet, han tystnade. Jag ber om förlåtelse, sade Lilian förvånad, ,men jag vet ej hvad kammarjunkaren menar ? Åh, jag förstår! unga flickor äro alltid blyga; men, Lilian, inte behöfs det numera; säg! svaral bad han i öm ton. Lilian blef allt mer och mer förvånad. Du tiger? hvarför denna blyghet? denna förvirring? charmangt flicka! hvarför ej så godt genast säga, att du vill blifva min!, Nu stod sanningen klar för Lilian. Hon häpnade, hon visste ej om hon skulle tro sina öron. Jag tager din tystnad som svar, förtjusande varelse!s och han tryckte hastigt en kyss på Liiians lilla fina hand. Kammarjunkare Lejonborg! hvad tänker ni på? utropade Lilian med bestörtning och ovilja, och drog sin arm ur hans. Lilian!s stammade kammarjunkaren, är ni ond för det jag sökt gissa edra tankar? ) Se A. B. JM 189, 190, 192, 193, 195, 196, 202 203, 207, 208 och 211,