Aftonbladet – 15 september 1870, sida 2

Hör tredje gången afskaffades det verldsliga våtvedömet, sedan Pius IX hade lyktat sinj iberala och nationella komedi och i slutet af i 1848 flytt till Gaeta. Följande år; den 97 ebruari, utrepades der rönierska republiken, ler man väl erbjöd påfven garanti för en jelfständig utöfning af den andliga myndig-. eten, men tog den verldsliga ur hans bän-! ler. Påtven uppmanade då Katöiska makerna till korståg, mot Rom, men det blef, om bekant, Frankrike allena som åtog sig vesväret att störta den romerska repuliken och åter upprätta det fallna verldsliga påfvelömet. . Fransmännvens f. d kejsare har uppburit vår samtids bittra tadel för denna politiska missgerning, och visserligen ingalunda oförjent: han verkstälde Roms ockupation: han återförde dit den jesvitiska reaktionen, och han har fortsatt dedia olitik ännu efter att i ens rkenskälet af en behöflig motvigt mot en österrikiska öfvermakten i Italien längre fanns till, dervid således ledd at blott personligt egoistiska bevekelsegrunder. Men det ir villigt att erinra sig, att han Icke är förste upphofsiman till denna olycksdigra plan: döp tvetydiga hedern tillkommer hans företrädare, såsom andra franska republikens president, general Cavaignac. Natten mellan den 25 och 26 November 1848 hade Pius IX. hemligen lemhat Qvirinalpalatset och Rom. Den 28 samma månad uppträdde Bixio :) i franska lagstiftande f.rsamlingen, interpellerande regeringen om hennes afsigter rörande förhållandena i Kyrko. staten; han höll ett loftal öfver pifvedömet och angrep våldsärmt revolutionärerne i Rom. Cavsig5at svarade, att folkrepresentanten hr de Corcelles hade mottagit uppdraget att afvå såsom sändebud till Rom, ledsagad af fyra ångfregatter, som till Civita Vecchia skulle medföra 3500 man; man ville betrygga spåfvens personliga frihet och försäkra honom om en tillflykt i Frankrike; nationalförsamlingen tillkömme det sedan att afgöra, I hvilket mån republiken skulle deltaga i våterställandet af ordnade förhållanden i Kyrkostaten.. I bref till påfven utbad sig Cavaignac dennes religiösa konsekration af den styrelseform, som genom Februari-revojutionea: uprättats! Montalembert hembar några dagar senare till Öavaignac vederbörandes tacksamhet och lyckönskan. Det är sant, att den tillämnade expeditionen blef om intet, men hvarför? Derför, att påfven lurade franska regeringen och tog vägen ej till Marseille — dit franska sändebudet i Rom hertig dHarcourt försäkrade att han skulle begifva sig, och dit franske kultusministern Freslon reste för att mottaga honom — utan till Gaeta. Under sådana förhållanden befans planen misslyckad, och expeditionen instäldes. Med skäl frågar man sig: hvilka voro Cavaignacs motiver för en politik, som stod i så oförsonlig strid med de af Februari-revolutionen förkunnade grundsatser 2)? En bland andra republikens häfdatecknare, hr A. Vermorel, beskyller oförtäckt Cavaignac, att han härigenom ville vinna de klerikales röster vid det nya presidentvalet, och samma syfte höra vi äfven hr Germain Sarrut, förf. at Frankrikes historia 1792—1849, tillskrifva Cavaignac och. hans lilla hof.. Man anför också en skrifvelse, som biskopen af Orleans, Fayet, på de i nationalförsamlingen invalde presternes vägnar aflät till samtlige sina koleger för att uppmana dem att verka för Cavaignacs val, hvilket syntes lofva religionen större garanti och landet mer lugn och stadga, än hvarje annan kandidatur. Vi tillåta oss ej att. härom fälla ett bestämdt omdöme. HSannolikt vill det dock förefalla 088, att föreställningen om behofvet at en motvigt mot det i Italien predominerande Österrike kunnat medverka till det klandervärda beslutet. Den beskedliga Juli-regeringen hade förfarit på sådant sätt: när österrikarne, i följd af 1830 och följande årens rörelser i Mellan-Italien, för andra gången inryckte i legationerna, hade franska regeringen afsändt en expedition, som plötsligen bemäktigade sig Ancona och der qvarstannade i sex år, tills österrikarne aftågat (1838). Föröfrigt synes också Cavaignacs och hans utrikesminister hr Jules Bastides politik ha varit något oklar för — dem sjelfve. Eiler hur kunde den senare yttra till he Raumer; som ankom till Paris för att utverka republikens erkännande af den nya centralmakt i Tyskland, som Frankfurtparlamentet uprättat,, att Frankrike för ingen del ville minska Österrikes makt i Italien? Vare härmed bur som helst, visst är att Louis Napoleon, blifven president, endast uptog företrädarens plan, när han till Kyrkostaten skickade en fransk armå under geneal Oudinot, som den 24 April 1849 landsteg i Civita Vecchia, under bedrägliga förespegliagar satte sig i besittning af denna stad och derpå gick mot Rom, hvars be-. römda två månaders försvar, under Gariballis ledning, bildar ett så vackert blad i de ör sin frihet kämpande folkens hjeltesaga. Den 2 Juli inryckte franska trupperna i Rom, ler de sedan. qvarstannade i nära aderton ww. Under och trots denna ockupation frånog dock revolutionen påfven som 1850 M i ) Bror till den i Italien naturaliserade, bekante generalen och parlamentsledamoten, en af de tusen från Marsala, Nino Bixio. ) Nationalförsamlingens program för den utrikes o!itiken af 26 Maj 1848 lydde så: broderligt örbund med Tyskland, återupprättande af ett fritt och oberoende Polen, Italiens befrielse. — Lamartine hade, i sitt svar till Mazzini och den italienska deputationen, Iofvat Italien bistånd af Frankrikes svärd, derest dess iord