Aftonbladet – 14 september 1870, sida 3

Nordstjerneordens stora kors. TEATER. Dramatiska teaterns repertoir erbjöd i går tre py pjeser, bland dessa ett svenskt origipal: I Rom, dramatisk situation i 1 akt. Kring Thorvaldsen rör sig denna dikt, eller rättare sagdt denna dramatiserade historiska episod ur den store konstnärens lif. Medan Canovas namn: inskrefs.i den gyllne boken på Capitolium — säger en konsthistoriker — hade. en annan konstnär: arbetat sig fram utan gynnare och lofsjungare, ja i trots af sitt eget blygsamma, försagda, tankspridda väsen. Det varen långlagd, mager man med klarblå, svärmande ögon, och hvilken kamraterna i osterian visste vara hemma någonstädes i norden, i Danmark sade en, på Island sade en annan. Hos denne fridfärdige ande hade uppstått, Gud vet huru, den djerfva meniog att Canova illa förvaltade de gamles läror. — Resultatet af denna opposition blef Thorvaldsens Jason. Canova sjelf blef slagen och yttrade: detta arbete af den der danska gossen är hållet i eb stor och grandios stil. Emellertid funnos för Thorvaldsen inga utsigter att få utföra sin Jason i sten, och tiden för stipendiet, som han i förlängda terminer åtnjutit från hemlandets akademi, gick till ända: Dagen före afresan var utsatt, kappsäcken packad; och med en suck skulle konstnären öfvergifva Italien. Då fogade händelsen att han ännu en gång ingick i sin verkstad och mötte der en besökande, sir Thomas Hope, er fin konstkännare och mecenat af det engelska slaget. Thorvaldsen blef qvar i Rom till stor bedröfvelse för familjen, emedan en plats i akademien väntade på honom., Motif till en dramatisk skizz låter sig lätt finna i dessa fakta, kanske äfven till något mera än en skizz. Vi hörde mer än en säga, när ridån gick ned: är det redan slut? och alldeles. obefogad. var. väl ej denna fråga. Man har knappt hunnit sätta siginisituåtionen förrän den är förbi. Emellertid var publiken med rätta väl belåten så länge den räckte. En viss lyftning skänker ju gerna alltid den bundna formen, då den är så väl vårdad som här och Thorvaldsens monolog inför Jason, som han i missmod vill sönderslå, höjer sig till ett visst patos, gifver en aning om den eld som lågar i hans inre. Mycket af det bifall, som kom denna monolog såväl som hela pjesen till del, torde ock Hå tillfallit br Elmlunds anslående spel; redan hans blotta apparition, påminnande om Atterboms teckning af Thorvaldsen: en oupphörligt drömmande, tankspridd och djupt melankolisk Fidias-ande i en välväxt, men blek och mager gestalt. En kärleksförbindelse med en italienska — äfven detta förhållande är historiskt, ytterligare bestyrkt genom dottern Elise Thorvaldsens tillvaro — denna kärleksförbindelse, en god vän från Danmark och en girig hyresvärd hjelptes åt att intressera den fylda salongen, som ock visade sin tacksamhet medelst. alla de spelandes inropning. En historisk oriktighet skulle kunnå anmärkas. Handlingen är förlagd till 1795. Man vet emellertid att Thorvaldsen brukade svara på frågan när han var född: Jag vet icke det, men jag vet att jag 1797 kom till Rom., Och hans Jasonp kom till verlden först 1801. I ordningen följde Engelsmän i Indien, skådespel i 2 akter af M. Goldschmith, De särdeles vackra dekorationerna, anordnade under ledning af prof. Egron Lundgren, såväl som fru Almlöfs och hr Fredriksons sätt att uppbära hufvuadrollerna förlänade ökadt intresse åt det redan i och för sig nnderhållande intrigstycket, Att den samvetslöse major Stonihurst helt plötsligen omvänder och bättrar sig, just i det ögonblick hans lyckliga fiende, tra 132bella Cann, demaskerar honom, förefaller visserligen skäligen onaturligt, men är ingalgnda hr Fredriksons fel. Svårt torde ock vara att spela en svartsjuk indisk skönhet, med mörk ansigtsfärg och orfentalisk kostym — något som fallit på fröken Lindgvists lott; vi tro dock att ågot litet mera grace, än fallet var, kunde inläggas i återgifvandet, utan någon risk för natursanniugen. Öfverstinnan Isabella Canndenna förslagna, godhjertade, något karlvulna qvinna, fostermor åt hela regementet, är en pj gift så godt som klippt och skuren åt fru Åltlöf; talrika yere dck bifallsyttringarne. Fra Swartz som den unga rika enkan, föremålet för major Stonihursts beräkningar, syntes stundom litet matt och färglös, men något får väl skrifvas på kli matets räkniog. Hrr Lagerqvist, Hedin och Hartman såväl som öfverstinnans vackra niecer (fröknarna Jacobson och Rylander) lemna i sina respektive roller intet öfrigt att önska, Fill slut gafs Il Bacio (Kyssen), skämt i 1 akt, egnadt att försätta åskådaren i munter stämning; Genren är den burleska, originaliten ej större än rimligheten, handlingen fask och lifig. Hr Hartman tyckes här i viss mån påminna om hr Hedin, särskildt hvad avgår interjektioners anbringande. Att