Aftonbladet – 13 september 1870, sida 2

NSLUUHHVLI den io Sept. De preussiska trupperna fortsätta oafbrutet sin marsch mot Paris Enligt senaste telegrammer hade förspetsarhe nått på östliga sidan till Meaux, på den sydöstliga till Melun, hvilka båda orter ligga ungefär tre svenska mil från Paris. Under de senaste dagarne har man å den parisiska sidan haft brådska med att rasera de byar och landtställen, Bom ligga i trakten omkring de detacherade skansarne, samt att nedhugga dei dessa trakter varande skogar, lundar och parker. Det har varit fråga om att spränga slottet i S:t Cloud i laften; men förmodiigen dröjer man dermed tills en sådan åtgärd visar sig oundgånglig. Parlstidningarne med gårdagens post tillföra oss nu det af telegraten omnämnda cirkulär som Jales Favre, i sin egenskap af republikens utrikesminister, aflåtit till de franska sändebuden i utlandet. Det har följande lydelse: Min herre! De händelser, som timat i Paris, förklaras så tillräckligt genom förhållandenas obevekliga logik, att det är onödigt att omständligt sysselsätta sig med deras betydelse och vigt. Gifvande vika för en oemotståndlig, alltför länge återhållen själsrörelse, har befolkningen i Paris lyssvat till ett öfverväldigande nödtvång, sin egen sjelfbevarelses nödtvång. Hon har icke velat förgås tillsammans med den brottsliga makt, som ledde Frankrike till dess undergång. Hon har icke påbjudit Napoleon III:s och hans dynastis afsättning: hon har i lagens, rättvisans och den allmänna välfärdens namn inregistrerat den. Och denna dom var på förhand så stadgad i allas medvetande, att ingen bland de ifrigaste för svararne af den makt, som fallit, r:st sig för att upprätthålla den. Den har störtat af sig sjelf under Iyngden af sina fel vid en ofantligt stor folkmassas bifallsrop, utan att en enda blodsdroppe blifvit utgjuten, utan att någon enda menniska blifvit beröfvad sin frihet. Och någonting oerhördt i historien är, att man har kunnat se de medborgare, åt hvilka folkets rop anförtrodde det farliga uppdraget att kämpa och segra, icke ett enda ögonblick tänka på de motståndare, som nyss förut hotade dem med krigsrättsexeekutioner. Genom att icke förunna dem hedern att på ett eller annat sätt förqväfva ett motståndsförsök, aa de ytterligare ådagalagt sin förblindelse och vanmakt. Ordningen har icke ett enda ögonblick varit störd; vårt förtroende till nationalgardets och hela befolkningens sans och patriotism tillåter oss försäkra, att den icke heller skall störas. Befriad från vanäran och faran att ega en regering, som förråder alla sina pligter, inser enhvar, att denna sent omsider återvunna nationalsuveränitets första handling är att beherrska sin sje:f och söka sin styrka i aktning för lagen. För öfrigt brådskar tiden; fienden står vid våra portar; vi ha blott en enda tanke, att jaga bort honom från vårt område. Men i detta nödtvång, hvilket vi beslutsamt underkasta oss, är det icke vi som försatt Frankrike; det skulle icke ha varit hemfallet dertill, om man hade lyssnat till vår röst. Vi ha till och med satt vår popularitet på spel genom att kraftigt försvara fredens politik. Vi skola framhärda deri med all: djupare öfvertygelse. Vårt hjerta vill brista vid skådespelet af det blodbad, som förgör blömman af de båda nationerna, hvilka man med en smula sundt förstånd och mycken frihet skulle kunnat bespara deössa fasansfulla katastrofer. Vi ha ej ord, som kunna tolka vår beundran för vår hjeltemodiga armå, hvilken uppoffrats genom det högsta befälets oskicklighet och det oaktadt visar sig större genom sina nederlag än genom de mest lysande segrar. Ty ehuru medveten af de misstag, som blottställa henne, har hon, högsinnad, med en säker död för ögonen, låtit offra sig och rentvått Frankrikes ära från de fläckar, dess regering satt derpå. Heder åt henne! Nationen öppnar sin famn mot henne. Den kejserliga regeringen har velat söndra dem, men olyckörna och ligten sluta dem tillsammans i en högtidlig omfamning. Besegladt af patriotismen och friheten, skall detta förbund göra oss oöfvervinnerliga. Beredda på allt, betrakta vi med lugn den belägenhet, hvari man försatt oss. Jag vill med några ord närmare redogöra för denna belägenhet, jag underställer dem mitt lands och Europas omdöme Vi ba högljudt ogillat kriget och, åberopande vår aktniog för folkens rätt, ha vi yrkat, att man skulle låta Tyskland vara herre öfver sina öden. Vi ville att friheten skull vara på samma gån; vårt gemensamma band och vår gemensamma sköld; vi voro öfvertygade, att dessa moraliska krafter för alitid skulle försäkra omfredens bevarande. Men såsom insegel härpå fordrade vi vapen åt hvarje medborgare, en medborgerlig organisation, valde chefer; då skulle vi ha varit oantasteliga på vår mark. Den kejserliga regeringen, som för länge sedan skilt sina intressen från landets, afvisade denna politik. Vi återgå till densamma med förhoppning, att Frankrike, hemtande lärdom af erfarenheten, skall med klokhet utäfva den. Å sin sida har konungen af Preussen förklarat, att han icke bekrigade Frankrike, utan den kejserliga dynastien. Dynastien är slagen till marken. Det fria Frankrike reser sig. Vill konungen af Preussen fortsätta ett gudlöst krig, som skall bli minst lika olycksdigert för honom som för oss? Vill han gifva verlden i det 19:de århundradet det grymma skådespelet af två nationer, som utrota hvarandra och, glömska af mensklighet, förnaft och vetande, hopa ruiner på ruiner och lik på lik? Det står honom fritt; ansvaret blir hans inför verlden och inför historien! Är det en utmaning, antaga vi den. Vi skola icke afstå hvarken en tamsbredd af vårt område eller en sten i våra fåstningar. En vanhederlig fred vore detsamma som ett utrotningskrig med kort uppehåll. Vi skola endast underhandla för en varaktig fred. Här är vårt intresse detsamma som hela Europas, och vi ha skål att hoppas, att sedan frågan befriats från allt dynastiskt, skall hon framställa sig på detta sätt för alla kabinett. Men vore vi också ensamme, skola vi dock icke fälla modet. Vi ha en beslutsam armdå, väl försedda fåstningar, en väl anlagd cirkumvallation, men framförallt 300,000 stridsmän, som äro fast beslutne att göra motstånd till sista man. När de fromt nedlägga sina kransar vid foten af Strasbourgstoden, lyda de ej ensamt en känsla af entusiastisk beundran, de hemta sin hjeltelösen, de svära att bli sina bröder i Elsass värdiga och att dö såsöm de. Efter fästningarna vallarne; efter vallarne barrikaderna. Paris kan hålla ut itre månader och segra; om det skulle duka under, skall Frankrike resa sig på dess maning och hämnas det; det skall fortsätta striden, och angriparen skall förgås deri. Detta är, m. h., hvad Europa bör veta. Vi ha icke för något annat ändamäl mottagit makten. Vi skulle icke behålla den en enda minut, om vi icke funne befolkningen i Paris och i hela Frankrike afgjordt bestämd att understöda våra beslut. Jag sammanfattar det i ett ord inför Gud, som här noc inför aftarvarldan cam skall däma acc. vi