Aftonbladet – 13 september 1870, sida 2

Hur heter denna slingerväxt? frågade Lilian. På tyska kallar man den Pfeiffenbaum; dess botaniska namn känner jag ej. Närjag för flera år sedan var i Tyskland, såg jag hela hus öfvervuxna med denna herrliga växt Men om man jemför den märkvärdiga storlek, som sjelfva bladen der ernå, med dessa kanna de här endast anses som dvergar elle lillepytter. Ja, dylika slingerväxter presentera sig alltid charmant, isynnerhet vid verandor. På min villa i trakten af Stockholm har jag er veranda, som är alldeles öfvervuxen med vild; vin, och af alla slingerväxter tycker jag bäs om den, ty om hösten går den öfver i der mest briljanta röda kulör., sade kammarjuokaren. Ack, ja! den der växten känner jag! ut ropade Lilian lifligt, hos min moster på Ofverby, der jag är uppfostrad, beklädde den hela södra sidan af huset. Jag tror man kallade den ampelopsis hederacea. Vi brukade alltid sliogra den kring pelarne, som uppburo balkongen, och binda upp rankorna i festoner.v — Vid dessa kära minnen från hennes barndom hade Lilians ansigte fått ett strålande uttryck af lycka och barnslig glädje; men snart gick ötver de lifvade dragen ett dystert moln, ögonen fylldes med ett par stora glänsande tårar, och hob suckade sakta Detta allt är förbi, förbi för alltid. Skulle fröken önska att hafva detta tillbaka? frågade kammarjunkaren. Ack jan, svarade Lilian drömmande. Emellsrtid hade de öfrige begifvit sig på återvägen till bersån. Lilian och kammarjankaren följde efter. Denne hostade. Jag har,, började han, en villa i trakten af Stockholm; den har ett agreabelt läge vid en vik af Mälaren och presenterar sig