Aftonbladet – 10 september 1870, sida 2

sen, att man skall älska sin nästa såsom sig sjelf. Men just i denna sats ligger den förutsättningen, att tillbörligt afseende på sig sjelf hos hvarje menniska förstås af sig sjelf, och ur denna sats följer den slutledningen, att vi icke skola gifva vår nästa företrädet framför oss sjelfva. Den tyska konungens kristliga d. v. s. efter den moderna! moralens föreskrifter förfarande politik skall väl akta sig att uppfatta budet om att ,älska våra ovänner, annorlunda än i samband med grundsatsen, att visserligen icke hata fienden, men dock under den mildaste möjliga form göra konom oskadlig. Kristendomens högsta bud är sjelfuppehållelse; följa vi icke det, så afskäres för oss, då vi genom egen skuld upphöra att existera, möjligheten att uppfylla de andra buden, inclusive det, att älska våra ovänner. På det att alltså det tyska folket skall kunna bestå i kristlig gemenskap, är det nödvändigt, att arffienden, som vi icke hata, utan helt enkelt finna erbarmlig, beröfvas makten att stundligen sätta dolken på vårt bröst. Så skola vi då med Guds hjelp (af kärlek till, våra rasande motståndare fransmännen) nu vid fredsslutet af alla krafter förhindra dem att för framtiden göra ondt. — — I det vi gerom freden tvinga fransmännen att återställa oss vår rätt, förvärfva vi oss lön af Gud! Efter läsningen af detta herrliga stycke kasuistik kan man bättre förstå den af oss för några dagar sedan aftryckta artikeln ur ett halfofficielt österrikiskt blad, i hvilken en paralell uppställdes emellan das Preussenthum och jesuitismen.