Aftonbladet – 9 september 1870, sida 2

Napoleon skulle resa förbi. Det oaktadt hade s ett icke obetydligt antal menniskor samlat r sig, då tåget anlände. Napoleon satt doldls bakom en gardin. Då han märkte att man !l sökte få se honom, sköt han undan gardinen l: otan att dock se ut. Då tåget åter sattell sig i gång helsade alla närvarande. Två an-)1 dra tåg, som skulle transportera kejsarens svit, väntades. Man tror att hertigen afl! Magenta möjligen befinner sig på ett af dessa I: Om stämningen i landsorten i Frankrike skrifver danska Dagbladets korrespondent från Lyon den 31 Augusti: Det är en stark och stor rörelse i Frankrike, som isyanerhet mäste öfverraska här nere, nemligen önskan om en folkbeväpning, tanken på en folkresning. Man har i Paris hört, läst, ja kanske till och med sjelf skrifvit om folkets stridsirver och åstundan att få vapen; men det har, som man nu ser, endast varit ord ur andra hand, Först här börjar man förstå hvad det velat säga som man i detta hänseende hört, läst och skrifvit i Paris, och man får den öfvertygelsen, att om en främling blott. kunde komma riktigt ut i provinserna, ut på landet, bland landtsllmogen och bönderna, skulle man få en helt annan upp: fattning af saken. Det franska bondeståndet står, som bekant, icke på någon hög bildningsgrad. Det är utan tvifvel en äkta tysk lögn, att 10 procent af de franska fångne officerarne icke kunna läsa och skrifva; men man skulle snarare kunna tro, om det berättades att endast 10 procent af gemenskapen, afl. desse förträfflige dumaneter (motsvarande ! det danska Jens,) voro i besittning af denna färdighet. Karrikatyrtecknaren Cham lemnade nyligen i Charivari en bitter och melankolisk satir på detta förhållande, en bonde, som sitter med en tidning och rifver sig i håret, i det han säger: Hade nu undervisningen varit obligatorisk, så skulle jag ha vetat, hvad som här står om min son. Det ligger i sjelfva verket, så vidt man kan se, utomordentligt mycken sanning i klagomålen öfver att den kejserliga regeringen ingalunda sörjt för att bringa undervisningen på en ståndpunkt, som motsvarar den utsträckning man gifvit rättigheten till politiskt inflytande. Den typ man brukar till framställningån åf franska bonden står en grad under den typ af den danske bonden som Korsaren: begagnade i böfjan af fyratiotalet. Detta faktum är i hög grad beteckpande. Blad sådana som Charivari och Korsaren äro, om man läser dem rått, Kistoriska källskrifter af första ordningen. Den franske bonden står onekligen många år till: baka i utvecklingen. Ännu i vår tid förekomma bland den franska landtallmogen i de östra departementerna händelser, så förfärliga, att man kunde tro sig lefva i Jacqueriets tider. Folk som blifvit anklagade, såsom iotståndare till kriget, hvilket naturligtvis avsetts liktydigt med preussiskt sin? nade och landsförrädare, hafva blifvit mördade på det grymmaste sätt. Saker hafva skett, som paristidningarna oaktadt sin smak för det pikanta i våra dagar icke vilja nämna, men som tidninogarne här icke dölja. Man skulle kanske med ett visst sken af rätt kunna säga, att landtallmogen i Frankrike visar samma krigiska mod, samma stridsifver, som grep ett helt folk i medeltiden, emedan den står på medeltidens stårdpunkt, emedan den, likasom Europa gjorde för fyrahundra är sedån, uppfattar krig såsom en kamp man och man emellan, en kamp mot personliga fiender. En sådan förklaring, hvarigenom den krigiska stämning, som genomgår provinserna i Frankrike, reduceras till en anakronism, har visserligen vid litet närmare betraktande betydligt mera som talar för sig än vid första ögonkastet. Men man kan naturligtvis icke blifva stående dervid, redan af det enkla skälet, att den krigiska ifvern är likaså stark hos de mera bildade klasseraa, som hos landtallmogen. Det är icke det uvgdomligg, ytterst antändbara, ytterst rörliga och temligen oberäkneliga Paris, det är icke okunniga franska bönder, som vilja skjuta preussarne, hvilka plundra derås by på lifsmedel, på samma sätt, som de skjuta de harar, hvilka smyga sig in i trädgårdarne — det är i sanning icke helier blott på vers som franska folket reser sig och visar, att stridslust och hänsynslöst personligt mod änvnu är ett karaktersdrag hos folket. Man måste straxt blifva öfvertygad härom, då man ser, att de fordringar, som. starkast betonas, äro: 1) vapen, 2) en administrativ och i synnerhet en kommunal organisation, son kan göra det möjligt för franska folket att fortsätta kriget utan Paris. Detta ropande på vapen gör här ett helt annat intryck, än då map om aftonen, sedan man erfarit nederlaget vid Woerth, på Boulevärden sjöng Des Chassepots, till melodien af Les Lampions. Independance belge ger den 2 dennes en beskrifning på Paris fysionömi i dåvarande ögonblick. Det heter der: Hvem skulle nu känna igen Paris? Den glada, muntra, lifliga, stojande, lättsinniga, oroliga, staden, hvem skulle nu känna igen den? Ingen teater, inga konserter, inga pro menerande på Boulevarderna, inga ekipageri Boulogneskogen! Ödsliga och folktomma gator, en dystert grubblande, bekymrad befolkning, skaror af blusklädda män, som gå arm i arm och sjunga marseillaisen, batterier som köra i galopp öfver de offentliga platserna, skarpskyttebataljoner, som exercera på elyseiska fälten, och arnbulanser som under tystnad begifva sig till bangårdarne — detta är alit hvad man för ögonblicket ser i Paris! Paris liknar icke sig sjelft. En fruktensvärd själsskakning har omskapat det. Den öfvergifna staden har blifvit en allvarlig och bister stad. Den har likasom Henriz IV före slaget vid Ivry grånat på några få minuter. Stackars Paris! Dess dagsländeskönheter hafva flugit bort som svalor om hösten och förskräckta spridt sig öfver Belgien, England; Schweiz och Spanien. KonAE TSE AGT