Aftonbladet – 9 september 1870, sida 2

tade honom förvånad, men smittades till slu af hans skrattparoxysm, utan att sjelf vet: orsaken till v. Sterns lifliga munterhet. Ha, ha, ha! fortfor denne att skratta. oc! höll båda händerna i sidorna, det trodde jag ändock inte! Men hvad tusan går åt dig? Kan du e säga hvad det är som är så roligt. Åh det är en lång historia; jag skall börjs från början, sade v. Stern i det han torkad tårarne ur ögonen: Jo ser du, jag vartem. ligen tidigt uppe på värdshuset-i morse; di fick jag händelsevis höra en konversatior mellan värdinnan och hennes man, i rumme näst intill; hon var nemligen mycketsorolig öfver ett par mellanrätter och trodde-ej at den spärris hon fått, skulle komma atträcka och fanderade mycket på hvad hon skull taga till den åttonde rätten, ty hon ville jt nödvändigt ha åtta rätter utom deserten, slu. tade hon. Hvem kan det vara, som gör er så gentil middag tänkte jag, och gjorde mig ärende ditiop.. Du vet, gumman är mycket pratsam, och kvoappt var jag inom dörren, förrän hon, utan ringaste omständigheter, började utgjuta sina bekymmer för mig öfver sparris, kalkon, kalfbräs m. m.; ty se det skall bli en riktigt fin middag och kammarjunkaren Lejonborg är så rysligt noga, slutade hon. Åba! tänkte jag, då blir det bäst att hålla sig framme! och jag begaf mig ut på slag. Efter en stund mötte jag honom, med lätt gång och ett riktigt solskensanlete. God morgon, kammarjunkare Lejonberg, redan ute? helsade jag honom artigt. En lätt sky gick öfver solen och han besvarade temligen mulet min förbindliga helsning. Du vet, jag har aldrig varit någon synnerlig favorit hos honom. Det är en utmärkt vacker morgon, bör